[ C O R K Y ]

[NOTIS - 011019] Vattnet vilar mörkt och alldeles stilla framför oss. Bryggan är kall men jag reser mig inte. Trädtopparna på andra sidan kanalen rasslar i den ökade vinden. Jag blundar hårt och det kittlar i näsan som en föraning om gråt. Jag böjer mig närmare dig och du stryker luggen från min panna, märker att jag fryser. Människors skrik och skratt flödar från de stora husen bakom oss ut mot våra ryggar. Fönster slås upp och ljudet av festerna ökar. Vi sitter kvar. Plötsligt tystnar musiken tvärt och nedräkningen till det nya året hörs. 2004. Du skrev det med fingret över min rygg inatt. Siffror som i sig inte säger något alls. Och samtidigt: siffror som markerar att det är sju år sedan vi första gången träffades. Sju år och vad vi föddes till att vara kan inte längre hålla oss tillbaka.

Jag vaknar i din systers säng veckan efter mastektomin. Tapeterna är mörka och luften syrefattig efter vår första natt tillsammans på flera veckor. Inget dagsljus tränger in genom de täta persiennerna fast klockan måste vara över elva. Vi har sovit tungt och mina leder värker efter resan hit, efter dig kring mig på den smala madrassen.

Jag rullar över på sidan och betraktar dig en lång stund. Min blick är ovan. Du har sparkat av dig täcket. Det gör mig ställd att se din överkropp och veta att det inte längre finns några mjuka välvningar över huden, inget under tröjan, inte det bleka tyget du tidigare lindat hårt med.

Jag kurar ihop bakom. Händerna söker sig till din mage där du ligger med ryggen mot min. Värmen växer genom underlivet, klättrar upp mot naveln, revbenen, halsen. En cirkel runt ena bröstvårtan och värken i mitt sköte blir tätare. Jag sluter fingrarna kring ditt släta bröst, fumlar mot armhålan för att snudda vid ärren, för att förstå vad som hänt med din kropp. Röra det ogripbara; lämningarna, spåren. Snabbt ångrar jag mig. Känner en häftig rörelse gå genom sängen när du sätter dig upp, känner hur du stelnar till, vrider dig undan och stiger ut på golvet. Filten hårt virad kring axlarna och en blick av skam, förakt, förvirring. Hormonerna du äter har gjort rösten djupare, men mer bestämd än innan medicineringen låter du inte. Snarare förtvivlad, bottenlös. Jag har glömt att du kunde låta så mörk. På rygg kryper jag intill väggen och tar emot en ström av ord om hur det känns. Och ändå kan jag aldrig förstå helt. I ögonvrån ser jag hur du drar tyget tätare om dig och försvinner mot dörren.

Jag sätter mig på sängkanten, hittar min tröja på golvet och drar den över huvudet. Insikten om att jag kunde göra dig illa så; bara en lätt rörelse med handen. Att vidröra dig är som att gå över ljusa och mörka fält, minnas att sätta ned foten försiktigt för att inte trampa på linjerna som skiljer de olika partierna åt. Som att vi fått fler färgnyanser att hålla reda på, att det gjort mig glad men också osäker, klumpig.

Senare på dagen låter du mig raka din nacke. Försoningen; den tunga doften i håret när lockarna faller till golvet som utspridd jord. Du vrider dig otåligt på stolen under saxen och mina fingrar. Håret lyser svagare mot köksgolvet än det gjorde mot ditt huvud, mot ögonen och de mörka brynen ovanför. Jag drar hastigt över det släta bakhuvudet, noterar strävheten mot handlederna. Du höjer armarna, griper efter mig. Jag tänker på cellerna, hur de på sju år byts ut helt i en kropp. Inget av det gamla finns kvar. Och du, du är ännu nyare. Din hud har transplanterats till andra platser på kroppen. Röstens register når längre ner, hårväxten är grövre. Och nu: brösten borta, lyfta som två tyngder.

De tre senaste åren har jag sett dig förändras framför mina ögon, fysiskt övergått från en välbekant kropp till en annorlunda. Men hur skulle jag kunna säga att det inte är du? Hur kan du någonsin vara någon annan för mig? Utan operationer hade du också ändrat form. Kanske inte lika konkret, lika mätbart. Kanske inte för någon utomstående. Dina händer är samma händer. Samma tio fingrar som slutit om mina höfter, slickats rena av min tunga, rört sig inom mig. Någonstans är det så enkelt. Någon annanstans betydligt svårare. Svårare än alla ovissa blickar på dig, alla försök att definiera, bestämma, placera din kropps tillhörighet i ett av två trånga fack. Att veta vem jag är i förhållande till dig, vem du är
mot mig, utan att leda varandra utifrån de normer vi försöker förkasta.

Ingen förvandling är oöm. Skinn ömsas över tiden, ständigt. Mitt liksom ditt. Att fälla vad man samlat på sig. Byta ut bilderna, gesterna och språket man skolats in i. Hos dig blir det tydligare än hos de flesta. Och jag undrar vem jag är nu, när jag inte längre ses som en kvinna vid en annan kvinnas sida. Utan vid en mans sida. Allt det jag undvikit senare delen av mitt liv har kommit tillbaka. Men inte alls som innan. Främst är vi människor; dessa ord upprepar jag för mig själv, för dig, för världen. Ibland rämnar det, strider mot mitt handlande, men ändå fortsätter vi, ändå kan jag inte tro på något annat.

Om kvällen går vi på öppen gata hand i hand. En mötande person sneddar över asfalten strax innan vi passerar honom. Jag kramar din hand hårdare, rädd för att bli granskad av främmande ögon igen. Vi pratar om det ironiska i att i mörkret är vi som mest rädda för våldet, övergreppen. Men det är om dagarna vi synas genom alla dessa blickar som kräver en man som en man och en kvinna som en kvinna och där i mellan: ingenting. I det svarta försvinner nyanserna. Alla kroppsvätskor gråa, all hud len. Vi är två kroppar som strävar framåt genom natten. Asfalten nött under skorna, ditt ansikte rosigt under närbutikens neonskylt. Nu kysser jag dig. Du suger om min läpp och jag hör dig svälja, samla ny saliv att blanda med min.