[ C O R K Y ] - Sjörå, skogsrå

[NOTIS - 011019] Jag är under vattnet. Algerna klibbar mot mina vita lår. Min blåa boskap driver betande längs bottnen.
Jag är ensam.
Min son är på land, han lever bland dem nu. Hälften människa, hälften mitt blod leddes han vid undervattensvärlden. Han gav sig av för att söka sig en kvinna.
Jag är led vid män, trolösa, trolösa män. De låter sig förtrollas men glömmer snart. Korsar sig framför sjön och tänker att jag är av djävulen.
Kanske är jag det.
Jag kan inte med deras Gud, det är en Gud som förbjuder och förbjuder.
Jag är äldre än så, uråldrig.
Men jag är led vid det som är mitt, att locka män, att kamma mitt hår i månskenet, att varna för stormar eller driva fisk till deras nät.
Jag är led vid det.

Det finns en värld härnere, den är vacker. Men ingen kan se den annat än jag och alla mina söner och döttrar, som alla är hälften människa och alla lämnar mig så snart de inte längre är barn. De kan inte se det längre, de har glömt.
Bara jag vet hur månskenet driver med strömmarna, hur fiskfjäll kan glimma klibbigt. Bara jag vet hur min boskap driver längs den djupaste bottnen, evigt osedda och evigt betande, lysande dunkelt i blått. Bara jag känner till solens sätt att strila ned till den kallaste bottenskreva, som ett bärnstensgult töcken genom växtfragment och alger.

De är rädda för vattnet, människorna. De törs inte lära sig att simma. Ängsligt står de vid den steniga stranden och tvättar sig, jag skymtar deras vita ben genom vattnet. De varnar med mig och med näcken. Tror den som faller i evigt förlorad.
Men jag känner vattnets hemlighet, den som ger vissa drunknade luftfickor runt munnarna så att de lever. Länge kan de stå på bottnen och andas, och de samlar upp vattnets visdom. De bästa jordegummorna är sådana drunknade.
Det är min visdom de samlar, min och vattnets. Jag vet allt om att föda.

Jag är ensam.
Hör ni vad de ropar åt mig, då de tycker sig ana min vita fot, hastigt försvinna ned i det svarta?
I den skog där ingen bor, i den sjö där ingen ror, och under en jordfast sten, där skall du vara, ingen man till men.
Ingen man till men! Vad har jag gjort deras män? De jag inte varnar för stormar, de jag inte ger fiskelycka, har förtjänat det. Ja, jag är ett stolt väsende, men något har de gjort för att förtjäna det. Och de drunknade, de säger att jag tar dem, men det är inte sant. De drunknar av sig själva, för att de bara har lärt sig att sjunka, inte att flyta.
Nej, jag vet, de menar inte det. De menar att jag lockar deras män till älskog. Ja, sådant är mitt väsende, och vem blir lidande av det? Inte männen! Möjligen deras kvinnor, men det är männens fel, inte mitt.

Jag är led vid det, led vid mitt uråldriga liv, och jag kan aldrig dö. Finns det då inget annat, inget bortom min bestämning? Sjöbottnen är vacker, men jag är led vid att se den ensam, led vid människornas skräck för den.
Jag har näckrosor, de sträcker sina sega stänglar upp mot ytan. Det är skönhet där de bryter igenom, där den glitterljusa ytan ger vika för en vit krona eller en gul liten ros. Under bladen sitter ibland de vackraste strängar av grodägg, sprittande av liv.
Näckrosorna längtar uppåt, och jag? Jag är led vid att dra ned.

Jag simmar, klyver ytan, blir flytande. Mina bröst sticker upp i nattluften. Ingen ser mig, i den sjö där ingen ror, i den skog där ingen bor. Det är bara jag, en spegling av månen. Jag flyter och simmar, känner luften.
Jag kunde leva däruppe, kanske. Jag kan andas i både vatten och luft, mitt skinn torkar inte ut som en grodas. Men det är inte min bestämning.

Men där, vid stranden, vad är det? Något vitt bland stammarna. Jag dyker, simmar under ytan, gömmer mig i vassen, i den rasslande vassen. Nu ser jag henne, det är den vackraste. Hon sitter och speglar sig i ytan, som om hon längtade ned. Inte en människa, hon är ett väsende som jag, men ett skogens. Vacker som jag, ämnad att locka som jag. Hennes hår snuddar vid ytan, blir blött längst ned. Hennes ryggrad sticker ut ur den vita, vita ryggen då hon böjer sig fram.

En oförsiktig rörelse i vassen, och hon får syn på mig. Den rörelsen hade varit avsiktlig, kokett, min blick lockande och rak, om det vore en människoman. Jag är inte den som är oförsiktig, den som låter mig uppslukas. Men nu är det så, en oförsiktig rörelse i min iver att se henne.
Hon ser på mig. Hennes ögon är skogsgröna som mina är sjögröna, jag vet det trots avståndet. Det är en sorgsen blick i ögonen, en led, men också en gäckande säkerhet. Det är hennes väsende, hon är den som nynnar och kastar med håret och äger sin skog. Hon är det som lägger handen för mannens bösspipa och skrattar sitt gälla fågelskratt.
Men hon är led nu, som jag, det skymtar igenom.
Det är en fråga i hennes blick, inte ett bedjande, det är hon för stolt för, som jag.
Jag dyker och kommer upp helt nära henne, krossar hennes spegelbild.
Jag lägger min hand på hennes hår, hennes mjuka ängsull- och ekorrsvanshår.
Hon böjer sig närmre, lägger sin svala panna mot min fuktiga. Vi är systrar.
Hon lägger sin vackra hand om min nacke, jag lägger min om hennes ena, tunga bröst.
Hennes läppar närmar sig mina, andedräkten bränns och doftar stensöta, jag blundar.
Vi är systrar och leda vid att locka män.