[ C O R K Y ] - Käringen mot strömmen

[PORTRÄTT - 010810] Jag har tillbringat den senaste månaden i sällskap med min gamla kompis Barbro Alving, Bang kallad. Det vill säga - det är hon ju inte alls och förresten har hon varit död i 13 år. Men att läsa hennes böcker känns som att umgås med en kär vän. Man kastas mellan hjärtliga skratt och det största allvar, mellan småfåniga livsförtretligheter och djupa existensiella frågor. Och genom allt hör man hennes röst, den djupt personliga, med ett tonfall som till sist börjar smitta av sig på ens eget.

Bang var en av 1900-talets främsta och mest älskade journalister (nyligen i en omröstning om 1900-talets bästa journalist kom hon 2:a efter Vilhelm Moberg) och min allra första kvinnliga förebild. Detta var på 60-talet, jag var i tonåren och läste varje vecka Veckojournalen som min mor prenumererade på. Jag kastade mig alltid först över det kåseri av Bang som fanns i varje nummer. Hennes kåsörsignatur var Käringen mot strömmen och hon skrev med oemotståndlig humor och skarp blick för vardagslivets komik.

Hon valde att se på det stora ur det lilla perspektivet. Sig själv framställde hon inte som en hjältinna, tvärtom skildrade hon sig själv som ganska handfallen och ibland aningslös. Självironin var dräpande. Ofta hade henne kåserier en poäng och visade hennes starka humanistiska engagemang. Det var inte storstilat och svepande, utan grundades alltid i känslan för den individuella människan. Den som gav henne en tankeställare eller något som värmde hennes hjärta kunde lika gärna vara ett fyllo på gatan som en bemärkt person. Hon drog sig inte heller för att kalla en pottfot en pottfot. (Dock utan att sätta sig till doms över någon).

Många av hennes kåserier handlade om hennes hemliv. Att hon bodde tillsammans med en annan kvinna fann jag helt naturligt och jag funderade märkligt nog inte över om hon var lesbisk eller inte. Sådana saker talade man inte om på den tiden. I kåserierna nämnde hon heller inte ett ord om att det skulle ha funnits någon kärlek mellan henne och Viran (som egentligen hette Loyse Sjöcrona), men det fanns det. Dock hade de en icke-sexuell kamratrelation och hur Bang hade det med sitt sexliv under denna tid framgår inte.

1937 hade hon en romans med DN-teckaren Birger Lundquist som redan var gift och hade barn. Med honom fick hon dottern Ruffa som alltså var vad som på den tiden kallades "oäkting". Man talade om "Bang-barn" och "pionjärmamma". Ruffa blev sedermera även hon journalist.

Bang föddes 1909. Hennes pappa Hjalmar var språkman och lärare och skrev bl a en litteraturhistoria som fortfarande används i skolorna och hennes mamma Fanny var författare, så hon hade verkligen att brås på. Hon har i ett kåseri berättat om hur hon brukade reta sin pappa genom att blanda ihop förnamn på kända författare (t ex Carl Jonas Love Geijer eller Esaias Strindberg). Han hoppade då alltid högt. Fanny Alving är väl rätt bortglömd idag, men hennes böcker lästes tydligen ganska mycket på den tiden. 1936 blev Fanny "sinnessjuk" (som det hette på den tiden) till familjens stora förtvivlan och hon kom att åka in och ut på Beckomberga.

Bang började som journalist redan som 19-åring, först på Stockholms Dagbladoch Idun och senare på DN och Veckojournalen. Hon var inte rädd av sig, utan reste bl a runt till krigsskådeplatser och skrev skakande reportage från dessa. Med den för stenbocken typiska envisheten tog hon sig fram i alla möjliga och omöjliga situationer med skrivmaskinen i högsta hugg. Hon blev också känd som kungareporter (t ex från drottning Elizabeths kröning) och hon intervjuade kändisar av alla de slag. Redan på 30-talet ansågs hon vara Sveriges bästa reporter.
Bang skrev också filmrecensioner och eftersom hon älskade deckare, fick hon även recensera sådana.
Översättning var en annan syssla. Hon skrev också en del filmmanus, bl.a. till filmatiseringen av Elin Wägners "Åsa-Hanna". Med andra ord var hon en person med många järn i elden!

Bang lärde tidigt känna Karin Boye och bland vännerna fanns även Ingrid Bergman . Men den som kom att utöva störst inflytande på henne var Elin Wägner som med sitt fredspatos, sitt miljöengagemang och sin civilisationskritik var en stor föregångsgestalt bland "kvinnosakskvinnorna". Hon kom att bli Bangs vän och stora förebild. Elin Wägner utsåg Bang till sin efterträdare och tillsammans drev de bl akampanjen Ned med vapnen 1935. Bang skrev också i den av Wägner startade tidskriften Tidevarvet. På 50-talet pågick en stor diskussion i Sverige om huruvida vi skulle ha kärnvapen. Pacifist som Bang var, engagerade hon sig i den svenska anti-kärnvapenrörelsen och hon var med och bildade AMSA (Aktionen Mot Svensk Atombomb) tillsammans med bl a Per-Anders Fogelström och Sara Lidman . Aktionen vann med hjälp av socialdemokratiska kvinnoförbundet med Inga Thorsson i spetsen.

Eftersom Bang även vägrade delta i civilförsvaret när hon blev kallad, hamnade hon en månad i fängelse 1956. Om denna tid har hon skrivit boken Dagbok från Långholmen. Det är häpnadsväckande vad hon kan få ut av dramatik ur denna som man kanske skulle tro händelselösa månad och hon ger pregnanta bilder av av kvinnliga medfångar, vilka hon skildrar med medkänsla och faktiskt ömhet. På köpet lyckas hon få in lite stillsam med dock kritik av fångvården.
Som ung var Bang inte särskilt religiöst anstruken men tron kom så småningom att bli väldigt viktig för henne. Ett tag drogs hon till kväkarna med Emilia Fogeklou i spetsen, men 1959 konverterade hon till katolicismen i Paris. Hon reagerade dock starkt mot den tidens kyrkliga företeelser som fördomar beträffande ras och sexualitet och när hon blev kritiserad för sin medverkan i en gemensam nattvard för katoliker och protestanter i Uppsala i slutet av 60-talet, lämnade hon helt sonika sin post som redaktör för den katolska kyrkotidningen.

Hennes tro var inte av "hallelluja-jag-är-frälst"-sorten utan tycks främst ha varit något som bar henne genom alla svårigheter, ett trots allt. Nämnda bok (som utkom 1994) innehåller för övrigt en del av hennes mest personliga artiklar, föredrag och radioprogram. Vill ni bara läsa en bok av Bang, välj den.
I början av 80-talet drabbades Bang av stroke. Fram till sin död 1987 led hon av afasi. Därmed gick de planerade memoarerna om intet. (Tänkt titel: Som det verkligen var). Istället har hennes dotter samlat en del av Bangs dagboksanteckningar och brev och gett ut i 4 volymer, kallade Personligt. Det är faktiskt direkt gripande - och även roligt - att läsa hennes funderingar och kommentarer i dessa böcker. (Det allra mest personliga har dock uteslutits då det inte ansågs angå andra än de inblandade). T ex hur hon som 18-åring kände sig tjock och ful och utestängd från kärleken. Alla andra har roligt och förälskar sig men inte hon! Är det någon som känner igen sig? Hon säger sig vara en flicka med en pojkes själ och beklagar sig över att inte vara en riktig kvinna. Man får också ta del av hennes hektiska arbets- och ute- liv och hel del aklohol blev det också. Och nattsudd. Många kändisar passerar revy och hon ger sin högst personliga syn på dem alla. Hon var känd för att kunna slänga käft och ge rappt svar på tal och en del av breven ger exempel på uppsluppen jargong som kanske delvis fungerade som ett psykologiskt försvar. Dessemellan ger hon uttryck för stort svårmod och hänger sig åt många funderingar kring livet och kärleken. Lyckliga och olyckliga kärlekshistorier skymtar också fram. Och samtidigt en motvilja mot det futtigt privata och en längtan efter att dela världens öde.

Hon går obarmhärtigt tillrätta med sig själv och sin moral och känner sig ofta som en lort. De moraliskt högtstående föds inte sådana, utan måste kämpa sig igenom helvetet! Tyvärr är det ju så som filosofen Bertrand Russell sa att "de dumma är så säkra och
de kloka så fulla av tvivel".

Bang gjorde en hel del radioprogram, bl a flera Sommar och Tankar på en lantkyrkogårdsom fortfarande på allmän begäran går i repris ibland. Jag minns den varma, mörka , engagerade men ändå sakliga rösten. Hon skrattade aldrig själv åt sina roligheter. Men på bilder av henne såg man alltid hur det liksom ryckte av humor kring hennes mun och ögonen glittrade av lika delar okynne och allvar. Och jag tänkte: sån vill jag också bli!

Bang skrev sina journalistiska memoarer 1963. Boken heter Det kom aldrig i tidningen och är en både roande och allvarlig skildring av allt jox och all möda som skulle till för att hon skulle komma till skott (om pacifisten Bang ursäktar denna liknelse). Inte så sällan svävade hon i direkt livsfara eller undkom med nöd och näppe och sista stund. Hon kallar det för att vara "förföljd av tur". En kristen av det mer bombastiska slaget hade kanske trott sig vara utvald av Gud.

Det är intressant att sedan läsa en del av de artiklar som blev resultatet av all denna möda. Boken heter Klipp ur nuets historia och utkom 1982. Här finns bl.a. hennes ryktbara artiklar från Berlin-olympiaden 1936 (hon kunde inget om idrott, vilket var själva poängen med det hela) och spanska inbördeskriget samma år, reportage från jorden runt-resan 1947-48, Ungern-revolten 1956, Vietnam 1967, en skildring av när kyrkomötet 1958 godkände lagförslaget om kvinnliga präster (kraftigt påhejat av Bang).

Alla dessa möten har en sak gemensamt: blicken för den enskilda människan. Till och med i människomassornas Hitlerhyllningar lyckas hon pejla in och ge pregnanta beskrivningar av individer, ofta med några få ord. Man kan ana en humanistisk eller rentav kristen princip bakom detta: "Ecce homo!" - "Se människan!" Anonymitet befrämjar inte förståelsen människor emellan.

Bang gav ut sina kåserier i ett 30-tal böcker vilka väl är hart när omöjliga att få tag på idag. Men en del av hennes bästa kåserier finns nu samlade i två böcker kallade Käringen mot strömmen (underrubrik Allvarligt talat och roligt sagt 1946-57 samt 1959-73).
Jag kan konstatera att inget av det jag nu läst av Bang har fått mossighetens prägel (vilket annars är lätt hänt i ett bakåtperspektiv). Det hon skrev var levande då och det är levande nu. De starka tidsbilderna löser sig ur tidens ram och kommer oss till mötes med tidlöshetens hela tyngd och lätthet. Det är detta som är klassikerns signum.