 |
Heather Nova berättar
Corky har träffat den ljusskygga skönheten
[PORTRÄTT - 011127] Petite är ett ord som slår en när hon kommer in i rummet, denna undersköna sångerska som gjort låtar som London rain, Heart and shoulder och Truth and bone. För särskilt storvuxen är hon inte, och tur är kanske det om man som hon har vuxit upp på en båt i Bermuda. En båt där det alltid spelades musik och lilla Heather sjöng med till låtar av Beatles, Joni Mitchell och Cat Stevens. För att senare ta sin gitarr och flytta till London med målet att ge ut en egen skiva.
Så, varför väljer man att bli professionell musiker, vore det inte lugnare att sitta på sin soliga ö och skriva låtar till sina vänner?
-Jag ville göra en skiva, det var mitt mål, det vore en cool sak att göra. Och jag ville få chans att ägna all min tid åt att göra musik. Inte behöva ägna åtta timmar om dagen till något arbete och ha musiken som hobby. Sedan när jag började spela live så blev jag beroende av det och jag insåg att jag hade något att bidra med. Så varför inte?
Ja, men vad tycker du om att vara ute på turné jämt och ständigt -blir det inte lite ensamt?
-Jag älskar att turnera, att få spela live. Jag gillar känslan av att resa till något nytt ställe varje dag. Och det är inte ensamt! Man är i en buss med tio andra människor, jag väljer mina bandmedlemmer efter deras personlighet, de är goda vänner.
Flera gånger under vårat samtal återkommer Heather till hur mycket hon gillar att spela live, och jag ber henne beskriva känslan.
-Det finns inget som den känslan, det är otroligt. Du kan helt och fullt vara dig själv, det är svårt att förklara... Du släpper all oro, alla bekymmer, du blir helt i stunden och det är svårt att uppnå i livet annars. Det är en underbar känsla, en kick.
En del musiker har valt att ställa in sina konserter nu efter den 11:e september...
-Min första tanke var att åka hem och stanna där. Men jag kan inte göra det, musiken känns ännu viktigare nu. Den når över gränserna, genom musik kan man nå ut och enas, den gör oss levande.
I hennes framtidsplaner finns idéer om att använda sig av musiken på ett annat plan, och utan att gå in närmare på sina tankar nämner hon musikens helande kraft, något om musikterapi. I väntan på vad det kan bli får man se fram emot en bok som snart kommer ut med Heathers dikter och teckningar.
På tal om att nå över gränser, du har spelat in en duett med det svenska bandet Escobar -hur kommer det sig?
-Vi ligger på samma bolag, och de frågade mig om jag ville göra en låt med dem. Jag gillade deras första skiva, och Daniel är en bra låtskrivare, så vi tog med våra gitarer in i ett rum...
Var det nervöst?
-Jo lite, att skriva sånger är så privat sak. Det är först under det sista året som jag skrivit tillsammans med andra. Det är svårt att vara helt öppen med någon man inte känner.
Jag läste i en tidigare intervju att du upplevde det som något av en våldtäkt att tala om dina sångtexter?
(Heather ser ner och leendet försvinner, hon svarar med en allvarligare ton).
-Det var i början, jag kom ut med en skiva som blev en framgång, och jag var inte förberedd på att möta media. Helt plötsligt stod jag där för att ge en massa intervjuer. Jag hade skrivit ett väldigt privat album och de ville veta mer. Och det kändes hemskt. Jag visste inte hur mycket jag väntades säga och hur mycket jag kunde hålla för mig själv, och det kom sig att jag lämnade ut för mycket. När dagen var över ville jag bara gråta. Men efter ett tag lärde jag mig att det finns gränser jag inte behöver kliva över.
På frågan om hon känner sig trygg nu svarar hon ja med ett skratt, och man vågar fråga vad hennes senaste skiva ”South” vill förmedla för känsla.
-Alla mina skivor representerar en tidsperiod i mitt liv. South står för att saker och ting är bra, men att jag fortfarande söker efter något.
|
|
