 |
Marit Bergman uppträder på Pride
| Foto: Revolver. | |
[PORTRÄTT - 020728] Marit Bergman är en brud som vet hur man rockar, både live och på skiva. Hennes första soloalbum, 3.00 A.M. serenades, sprudlar av energi och får dig att vilja studsa upp och ner hemma i vardagsrummet. Marits förmåga att göra folk glada visade hon första gång i Candysuck, tjejerna som lite kaxigt skrek "Kill your boyfriend". Efter att bandet splittrades har hon hunnit med en hel del, allt från att rädda sköldpaddor i Grekland till att skriva i tidningen Darling, men nu är Marit Bergman rockbrud på heltid.
Hur känns det att släppa en soloskiva?
-Just nu trivs jag väldigt bra med livet, och desto mer jag håller på med musiken desto roligare blir det. Jag har svårt att se mig själv jobba med något annat igen.
Hur viktigt är det att folk blir glada av din musik?
-Jag har tänkt väldigt lite på hur skivan ska uppfattas, albumet är min dagbok som bara blir. Allt jag vill är att folk ska njuta av den på något sätt, så att det blir någon vits med att uppträda med låtarna.
I gästboken på din hemsida jämförs du med Håkan Hellström!?
-Det är både bra och dåligt. Han är svår att jämföra med, för han är ett fenomen i sig. Å andra sidan är det skönt att inte slentrianmässigt jämföras med andra tjejer. Och självklart är det kul att bli jämförd med någon som är så pass bra!
Du ger ut skivan på eget bolag och har skrivit nästan allt material själv, är du ett kontrollfreak?
-Nej, det var helt enkelt ingen som ville ge ut plattan, men just nu är det väldigt kul att göra allt själv. Även om det kan vara jobbigt ibland, så är det skönt att veta att man alltid har sista ordet.
Hur länge har du samlat på material till plattan?
-Första låten skrev jag efter att Candysuck splittrades för fyra år sedan. Men det tog ett tag innan jag kom på vilken sorts musik jag ville göra, så de flesta har jag skrivit det senaste året.
En textmässigt svältfödd flatpublik kan nog lätt ta ”Julia” till sina hjärtan, vad handlar låten om för dig?
-Tyvärr handlar den inte om en flickvän, för jag har aldrig haft någon, visst kan man tolka den så, men för mig är ”Julia” en kärlekssång till en vän. Det är lite töntigt att tjejer aldrig sjunger om tjejer, folk kanske är rädda för att uppfatas som flator. Men jag vill skriva om olika typer av relationer, annars blir en skiva lite enformig.
Vilken är din egen favorit av låtarna på skivan?
-I take my wings off you, den inehåller mycket stråk och blås. Framförallt var den kul att spela in, för jag hade gått och haft det i huvudet så länge. Dessutom blev musiken precis som jag tänkt mig.
Vad tror du dina gamla Candysuck-fans tycker om skivan?
-Hela den grejen känns lite lustig, nu verkar det som att vi var värsta stora bandet. Vilket är en efterhandskonstruktion, vi sålde nästan inga skivor. Men självklart hoppas jag att de gillar den.
Du ska spela på Pride, har du några tidigare erfarenheter av gaypubliken?
-Vi spelade på Shame förra året, men nu har vi sålt oss och spelar på Pride istället (skratt). Överhuvudtaget kommer mycket tjejer och kollar på oss, så möjligheten finns att en del av dem är flator. Det finns så få artister som är för tjejerna, så om jag kan vara en är det grymt.
Vilka är dina inspirationskällor?
-Någon som jag textmässigt försöker ta efter är Ben Lee, en australisk singer/songwriter. Han är väldigt direkt och överförklarar inte utan använder sig av egna metaforer istället för tråkiga klyschor. Mina låtar är ofta skrivna direkt till en person, då vill jag gärna att den ska fatta på en gång vad jag menar. Dessutom är det bra om folk som lyssnar på mig live förstår vad jag sjunger om och inte behöver gå hem och fundera.
-Musikaliskt vet jag inte riktigt. Jag har lyssnat på väldigt lite pop och rock senaste åren, så att det blev just den typen av musik är lite skumt. Det har mest varit R&B, jag är lite tråkig och följer oftast de stora trenderna. Förra året lyssnade jag mycket på Moldy Peaches, de har helt otroliga melodier.
...annars är Le tigre en favorit?
-Ja, verkligen. När första skivan kom blev man helt galen. De hade lyckats slå ihop allt man gillar med musik i ett enda härligt paket. Den kan vara den bästa skivan någonsin, bland de bästa i alla fall.
Är det häftigt att vara popstjärna?
-Först och främst tycker jag inte att jag är någon popstjärna, det är ett sådant abstrakt begrepp. När blir man det, liksom? När folk vill dra av en trosorna när man går på konsum? Med Candysuck ville jag hela tiden att allt skulle bli större, nu har jag mer vett att uppskatta det som händer. Nu blir jag glad för varje människa som gillar skivan, eller för varje människa som kommer på konserterna.
Marit Bergman uppträder på invigningen av Pride.
|
|
