 |
Hett efterlängtad flatfilm har premiär
FILM: Du ska nog se att det går över
| |
[RECENSION - 030227] När regissören Cecilia Neant-Falk var 14 så började hon förstå att hon gillade tjejer. Hon satte in en kontaktannons att hon sökte brevkompisar i tidningen Okej och fick svar från flera jämngamla som kände likadant. Det var när hon hittade breven från den här tiden som hon kom på idén till dokumentären ”Du ska nog se att det går över”. Tre unga tjejer, alla boende i små städer i Sverige utrustas med varsin videokamera och uppmuntras av regissören att filma sin vardag. Rakt in i kameran berättar My, Joppe och Natalie hur det känns när de funderar över när, om någonsin, det skulle passa att säga: ”Hörrni förresten, jag är lesbisk”.
Och när jag sitter där i biomörkret slås jag av att det fortfarande är så väldigt fattigt med skildringar av våra liv. Behovet av att se dem är stort, som ett sug i magen. Och Cecilia Neant-Falk gör mig inte det minsta besviken trots mina högt ställda förväntningar efter den starka debuten Väninnor – berättelser från garderoben som kom för 6 år sedan. Jag njuter i fulla drag av en film som lyckas smyga sig så nära att det nästan känns förbjudet. Att få ta del av de tre tjejernas berättelser är som att få smygkika in i deras dagböcker. Vi i biosalongen får följa med in på rummet, och får höra allt det där som bara en bästis brukar få veta. Och när mammas nycklar skramlar i dörren, tystnar vi. Kameran stängs av. Det vi pratar om är för hemligt ännu. Ingen får veta. Rädslan att få höra sånt som ”du ska nog se att det går över”, eller NO-lärarens homofoba kommentarer gör att det är bäst att vara ”precis som alla andra” ytterligare en tid. Känslan av väntan och längtan genomsyrar filmen. Väntan på att tiden ska gå, på att man säkert ska veta, på att hitta rätt tid att berätta, väntan på att bli vuxen. Och längtan efter att kyssa en tjej. För första gången.
Premiär 28 februari i Stockholm, Göteborg, Umeå och Tollered.
|
|
