[ C O R K Y ] - Ny bok om att vara annorlunda

[PORTRÄTT - 030519] Susanne är redaktör för boken ”Såna som oss”, en bok om annorlundaskapets olika skepnader. Det är 14 skribenters röster om sexualitet, identitet och hur det är att vara annorlunda i Sverige idag.
Jag möter Susanne en typisk lurig aprildag med kalla snövindar. Vi trotsar kylan och beger oss till ett café i närheten av hennes jobb. Det slår mig att här går två personer, båda födda som flickor, men oftast blivit uppfattade som pojkar. Två personer som är annorlunda, två personer som samhället inte vet vilket fack de ska placera oss i. Vi passar inte in i mallarna. Frisyr, gångstil, kroppsspråk, klädstil passar inte in i den gjutna formen som flickor ska vara stöpta i.
Varifrån kom idén till boken?
– Idén att göra en bok överhuvudtaget kom från Tidens Förlag och jag blev inkopplad ganska sent. Jag gjorde då om idén lite eller modifierade den. I början var det meningen att den skulle gå under namnet Homoantologin, men när jag blev tillfrågad att vara redaktör, tyckte jag att det redan fanns så många sådana, och de flesta ser likadana ut. Med risk för att missuppfattas tycker jag att många texter handlar om samma sak ”så kom jag ut, så gjorde jag det, sen så kom jag ut, sen så kom vi ut alla tillsammans, alla kände sig lite missuppfattade, men sen blev vi en stor glad regnbågsfamilj”. Jag tycker att det finns mycket mer intressanta saker att prata om. Det här är inte en bok av homosexuella för homosexuella. Den handlar om sexualitet, identitet och annorlundaskap.
Hur fick du tag på alla skribenter?
– De flesta hade jag kontakt med innan. En del har jag blivit rekommenderad att ta i kontakt med och en del har hört av sig själva. Jag frågade också vissa personer efter specifika texter. Några texter var sådana som jag hade läst innan, som den av Sara Hallström. Hon vann ju Corkys novelltävling, så jag har hållit ögon och öron öppna. Det har varit många författare med i bilden och alla kan så klart inte komma med i boken. Man måste plocka ut och se en helhetsbild. Det som är viktigt att poängtera är att det inte bara är människor från Stockholm som skrivit; här finns en rad olika perspektiv man måste ta med när man pratar om sådana här frågor, som etnicitet, klass och kön.
Vad associerar du till orden sexualitet, identitet och annorlundaskap?
– Dom hänger ju ihop alla tre. Sexuell läggning tycker jag inte är så intressant att prata om egentligen. Om jag känner mig som en pojke och är tillsammans med en flicka, fast jag egentligen är en flicka, så tycker jag inte att det identifierar mig att jag dejtar en tjej. Eller ta två bögar som lever ett kärnfamiljsliv, dom kanske inte upplever ett annorlundaskap särskilt mycket. För mig handlar sexualitet om lust. Identiteten är flytande och den förändras hela tiden. Kategorier behöver inte vara fel nödvändigtvis, men främst för yngre kan det vara svårt när man möts av identitetsbarriärer. Kategorier kan ju hjälpa att förklara vem man är. Att identifiera sig med människor är väl alltid positivt, men hur den identifikationen ser ut kan ju vara helt olika. Ett annorlundaskap kan man uppleva sexuellt och identifikationsmässigt.
Vem riktar sig boken främst till?
– Tidens förlag är ett ungdomsförlag, så det är väl främst till ungdomar, men också till alla som är intresserade. Det är ingen upplysningsbok, utan snarare en bok om oss, för oss, såna som oss. Det är nog ingen bok som heterosexuella kommer att sitta och smygläsa för att få inblick i gaysamhället. Den är ganska historielös. Det är istället berättelser taget rakt av, vilket jag tycker är ganska befriande. Många böcker som skrivs idag, är böcker för en bred massa och då försvinner poängen.
En av texterna i boken handlar om homosexualitet och Gud, tror du på Gud?
– Nä, men religion är ett ganska fascinerande fenomen och det låter så klichéartat att säga att jag tror på något, men jag tror inte på något färdigt paket direkt. Att Alf Svensson och Siewert Öholm säger dumma saker, det är verkligen att slå in öppna dörrar. De är egentligen ganska små i världen och jag känner inget hot från dem. Det är klart att det är en viktig kamp, men jag kommer inte att gå in i den. Jag tror att det finns kamp på många andra plan.
Du skriver i boken att varje dag är en kamp, vad innebär kampen för dig, vad är ditt mål?
– Om inte jag kände kamplusten, skulle det kännas tomt, det är ju det man lever för. Vi har ju ett sjukt system med lagar och regler som diskriminerar homosexuella, bisexuella, ensamstående mödrar, invandrare och andra.
– Kamp är att gå ut och vara synlig och säga ”hej, jag är annorlunda och tänker fortsätta vara det”. För mig är det kamp och jag stöter på det dagligen.
Du skriver i din text ”Om en pojke” hur du växte upp som en pojke, fast du var född flicka. Du trodde att du fått cancerknölar när fick bröst. Känner du idag att du hittat din identitet?
– Ja, det tycker jag. Jag har nog mer gjort ett politiskt statement – jag har den kropp jag har, men identifierar mig så här och så här i olika situationer. Det funkar rätt bra om man orkar vara stark i det, vilket jag tror att man orkar om man försöker. Det ger en sån kick att verkligen vara sig själv hela tiden. Våga åka tunnelbana i kostym, eller ha jättehögklackade skor och peruk. Att ta de små stegen hela tiden är väldigt självuppfyllande. Jag kan nog säga att jag trivs rätt bra med mig själv.
Tror du att du kan vara en förebild till andra som känner att de inte ”passar in”? Är det viktigt med förebilder?
– Förebilder behövs alltid och jag tror det behövs förebilder som vågar problematisera saker, som inte tar den enkla givna vägen hela tiden. Det är väl en sådan förebild man vill vara i så fall. Sen om jag är en förebild för någon, så är väl det fantastiskt och något otroligt stort om det skulle vara så.
Hur identifierar du dig själv?
– Det beror helt och hållet på i vilket sammanhang jag befinner mig. I ett rum med enbart heterosexuella män, identifierar jag mig som flata. I ett rum med massa flator kanske jag inte känner mig som flata, för att jag inte känner att jag är likadan som dem. Bland ett gäng überbutchar, kanske jag känner mig fjollig. Det är hela tiden beroende på vilken kontext. Jag tycker att säga ”JAG ÄR FLATA”, har en politisk sprängkraft i vissa rum, men i vissa rum har det inte det längre. Det handlar om att fylla orden med sin egen betydelse. När man pratar om det här är det lätt att det blir väldigt individcentrerat. -Jag tycker att kollektivet är viktigt och har stärkande funktioner, men det får inte bli så att det låser en. Att om man är flata så gör man så här, är man bög så gör man så här, är man bisexuell så tycker man så här. Det är fullkomligt befängt och rätt föråldrat att överhuvudtaget prata om sådana saker.
Många av skribenterna tar upp hur det var att växa upp som annorlunda och hur omgivningen uppfattade dem och försökte ändra dem. Hur kan man jobba för att minska ”krockarna” mellan föräldrar, dagis, skola, kompisarna och den som är ensam?
– En dröm vore ju att en sådan här bok fanns i alla skolbibliotek och att den kom ut till lärare, dagisfröknar och föräldrar. Samhället är verkligen baserat på att det ska finnas två kön och de ska bete sig på olika sätt. Det mesta är förutbestämt på något sätt. Det gäller även när man kommer in i gaysamhället, där flator ska vara på ett visst sätt och bögar på ett annat osv. Allt är uppbyggt på två kön. När man är barn och annorlunda och inte har särskilt mycket redskap för att handskas med allt detta är det tufft. Säg t.ex. att du tycker att det är jätteroligt att leka muminmamman med handväska, fast du råkar ha en snopp. De vuxna säger att det är fel och då tror ju du att det också är det, så klart. Man får ju hoppas att samhället är på väg att bli mer öppet till annorlundaskapet.
– Den här boken kanske inspirerar andra som har massa texter hemma, att berätta sin historia. Det är viktigt att formulera sig och berätta hur det var i skolan och så vidare. Alla kan vi göra något för att ändra samhället.