Regina vill inte spela tuff

Hon slänger sig genom brinnande hus, kör bandvagn och dricker whisky, direkt ur flaskan. I thrillern Sjön, som har premiär den 29 januari, får vi återigen se Regina Lund spela tuff brud som klarar sig själv, eller hur var det med den saken?

Många minns henne främst som lesbiska Ulrika i TV-serien Aspiranterna, där romansen två kvinnor emellan avslutas på klassiskt vis - flickvännen blir mördad. I julas övertygade hon med en smått märklig finländsk brytning som Tuula i Lars Molins serie om Ivar Kreuger. Där skjuter hon den berömde finansmannen i sista scenen. Men den som tror att Regina Lund gillar att spela tuffa brudar tror fel. De är inte tuffa, innerst inne.

- De har varit mjuka tjejer egentligen, säger Regina. Det är det som är spännande med dem, att se varför de blivit som de blivit. De har som en airbag av skyddsmurar omkring sig, det hårda är bara ett yttre skal.

Debutfilm
Med Sjön gör Regina sin huvudrolls debut i långfilm, svårt att tänka sig då hon figurerat länge inom media och TV. Hennes svar på varför hon valde just denna film och roll kommer snabbt.

- Den ligger så nära Dunderklumpen, svara hon skrattande med blicken vänd mot regissören Hans Åke Gabrielsson.

Det visar sig att det var han som var tecknaren bakom barnfilmen Dunderklumpen för många år sedan. Men det var även den spännande historien som utspelar sig i Sjön som bidrog till rollvalet.

- Det är kul att få göra en vanlig svensk tjej som söker sin bakgrund, som kommer tillbaka hem för att söka sig själv.

Alla stunts själv
Om nu Regina själv inte tycker att hennes filmroller varit speciellt coola måste sägas att hon är desto tuffare som skådespelare. Hon gjorde till exempel alla stunts själv under inspelningen, något hon fick tjatat sig till.

- Eldstuntet var supercool, utbrister hon. Det var eld på sidorna i taket och vid en explosion trodde jag vi var tvungna att utrymma lokalen. Men det var mycket kallare i vattnet än det ser ut på filmen, fortsätter hon. Det var bara två plusgrader, ni måste ha gjort nåt med färgen, säger hon och tittar misstänksamt på regissör och producenten Peter Kropénin. Vattnet var värst.

Regissören avslöjar även att Regina vägrade ta på sig för mycket kläder, i fall det skulle synas och därigenom förstöra trovärdigheten. Även i övrigt var inspelning ansträngande. De bodde i Uddevall under de 45 dagar som inspelningen tog, en tid som var både ensam och intensiv. På frågan om man kan dra paralleller mellan Regina och Lisa blir svaret kort men koncist.

- Envisheten, ondskan och dubbelheten till ens identitet.

Så till filmen
I Sjön gör Regina Lund sin långfilmsdebut spelandes Lisa som kommer hem till byn för att sälja gården efter den döde fadern, eller Farsan som alla kallar honom. Han försvann spårlöst och har nu dödförklarats. Lisa kan inte riktigt acceptera hans död utan börjar göra egna undersökningar. Det visar sig att hennes rosen skimrande minnen av Farsan inte stämmer riktigt. Hela byn verkar vara paralyserad och det gör inte byborna så mycket att han nu är borta, tvärtom.

Centralt i filmen är sjön vid pappans sportstuga. Den får symboliserar de gömda känslor och minnen Lisa bär på. Men att det som göms i sjön eller i ens inre, att det till slut kommer upp till ytan blir aningens förutsägbart. Med sig i släptåg har Lisa den mesige pojkvännen Martin, Mats Rudal, som varken gör något för att hjälpa eller skydda henne när det så småningom blir obehagligt. Männen i filmen är just sådana schabloner, antingen mesar eller råbarkade suputar. Sjön blir som Änglagård möter Jägarna där männen är som i Jägarna och kvinnorna fördömande som i Änglagård.

Skrämmande ex
Det är inte lätt att veta hur man ska tolka filmen. Vissa drag är rent komiska, främst tack vare pojkvännen som snubblar omkring som en övervintrad yuppie i fel miljö. Man sitter och väntar på att pappan ska dyka upp som Frankenstiens monster men särskilt skrämmande är det inte. Ex-pojkvännen Kurt, spelad av Fredrik Hammar, är desto mer skrämmande där han stirrar på Lisa med maniska ögon, det är den roll som vid sidan av Lisa, berör mest. Men de flesta är tomma karaktärer utan medkänsla, inga får eget liv.

Regina får godkänt i sin huvudrolls debut och miljöbeskrivningarna är trovärdiga, bilderna andas glesbygd där tiden stått still. Men man kan ju undra om de tragiska bönderna verkligen dricker dyr whisky för att glömma sin misär. Deras barskåp ser mer ut som hämtade ur Dallas. Inte en flaska hembrännt nånstans. Är det lansorten det?

Gunilla Danielsson