[ C O R K Y ] - Queerfeministisk dans i Göteborg

[PORTRÄTT - 040211] Malin Hellkvist-Sellén är en annorlunda koreograf som gör annorlunda föreställningar. På Moderna Dansteatern visades den första i en serie koreografier med queerfeministiskt tema. Serien heter ’never ending fight’ och den första föreställningen heter Dom ger tanken kropp. Nu visas den på Atalante i Göteborg. Corky blev nyfikna på Malin och hennes föreställning, så vi ringde upp och ställde några frågor.

Hej Malin! Berätta om din queerfeministiska koreografiserie Never ending fight!
- Temat i never ending fight, som i allt mitt koreografiska arbete, är feministiskt. Men i den här serien vill jag särskilt fokusera på frågor kring kropp, kön, sexualitet och identitet. Jag vill problematisera kroppen, eller det jag kallar kroppens politik. Jag är flata och feminist och det är självklart att jobba utifrån dessa perspektiv. Alla som är med i projektet är intresserade av temat, och genom att fortsätta att arbeta tillsammans hoppas jag vi kan etablera en bredare feministisk diskussion och analys inom dansen.
- Till våren jobbar jag med en motsvarande serie riktad till barn och ungdomar kallad Freedom sisters and brothers. Första föreställningen heter Kung Kristina och tar utgångspunkt i Drottning Kristina som någon som trotsade gängse uppfattningar om hur hon skulle vara.

Du har sagt att du inte primärt är intresserad av modern dans men av kropp, politik och estetik. Hur påverkar det koreografiarbetet?
-Jag vill utforska kroppen i olika kontexter och det var därför jag blev koreograf. Det kan handla om kroppars relation till föremål, andra kroppar eller rörelse. Koreografi är för mig ett vitt begrepp och innebär att dans kan vara i princip vad som helst, det är intentionen hos koreografen som räknas. Den moderna dansen är inte statisk utan ger mig möjligheter att vara väldigt fri på scenen. Mina föreställningar visualiserar de teman jag arbetar med på olika sätt, ibland genom mer traditionell dans, ibland som performance.

Du har varit i Tokyo och studerat dans, hur var det?
- Jag visste inte mycket om Japan innan jag åkte men var väldigt nyfiken på japansk kultur och ville träna butoh och aikido. Trots att jag åkte själv, inte kände någon och inte kunde japanska, kändes det ändå som hemma. Genom att se på traditionell japansk dans och teater, filmklassiker och sumobrottning fascinerades jag av deras förhållande till estetik. De jobbar mycket med skönhet och perfektionism, nästan som en fetisch. Särskilt sumobrottning blev ett exempel på att skönhet i en japansk kontext innebär något helt annat än här hemma.
- Deras gaykultur är också intressant, eftersom de flesta lever dolt i en undergroundkultur samtidigt som det japanska samhället har två väldigt populära teaterformer, Kabuki och Takarazuka, som bygger på crossdressing. Enligt guideböcker kan det också vara väldigt svårt att bli insläppt i gaykulturen men jag kände mig tvärtom väldigt inbjuden.

Dom ger tanken kropp visas på Atalante i Göteborg 27 och 28 februari klockan 19.