 |
Flatbarnen i Bullerbyn
[KAMP - 040204] Livet har tagit en märklig vändning. Inom loppet av några år har mina vänner stadgat sig, flyttat in i tvåor och treor och börjat prata förlovning, barn och hund. Jag är inget undantag. Vi bjuder varandra på parmiddagar, tackar för senast och bjuder igen. Vi sjunger tvåsamhetens lov, som människor gjort i generationer före oss, även om vi flator med all rätt fortfarande kan känna oss lite udda. För några dagar sedan hittade jag en bröllopsinbjudan på hallmattan. Ja, eller en inbjudan till en fest för våra vänners partnerregistrering, för ännu är ju inte äktenskapslagstiftningen könsneutral. Det märkligast av allt är ändå att det har börjat komma barn till världen. De har kommit in i våra hem, i sparkdräkter och liggvagnar, in i våra medvetanden och in i den politiska debatten.
På parmiddagarna sitter vi, med finporslin och lågmäld musik och diskuterar arbetsmarknad och bostadsmarknad. Ja, och så kretsar våra samtal en stund kring storkkliniken i Danmark. Om huruvida pappan borde vara känd eller inte. Om barnen kommer känna sig som andra barn. Vems föräldrar som i egentlig mening blir morföräldrar. Och så den svåraste frågan; vem som ska föda. Någonstans i sorlet hör jag min egen röst som talar sig varm för barn och helst flera barn och namn som skulle passa och glädjen att kanske få bli mamma. Men när, undrar jag egentligen, när drabbades jag och alla omkring mig av denna plötsliga barnlängtan?
Kanske har det blivit lite av ett statement. Att komma ut som flata idag innebär inte att avsäga sig alla anspråk på föräldraskap. Nu när det faktiskt är teoretiskt möjligt för två tjejer att få barn, med storkens hjälp visserligen, så gäller det att ta tillfället i akt och inte vara sämre än någon annan. Så kan det vara, men så behöver det givetvis inte vara. Undersökningar av min egen vänskapskrets visar dock entydigt att det finns en större barnlängtan hos tvåsamma flator än bland heteropar. Men det är min vänskapskrets och min högst personliga iakttagelse.
Inte nog med att vi pratar om att skaffa barn. På sista tiden har det även smugit sig på en romantisk idé om att flytta ut på landet. För staden är ju så trist och grå och inget lämpligt ställe för barn att växa upp i. Landet däremot är fullt av grönska och grannsämja och billiga villor, allt detta som vilken förälder som helst skulle vilja skänka sitt barn. Men fördomarna då, undrar någon som nyss lämnat landsbygden för att komma ut i den fördomsfria storstaden. På en av våra otal middagar löste vi problematiken; om vi allihop flyttar ut till samma idylliska Bullerby, föder våra barn och sätter dem i samma skola, så kommer de aldrig känna sig udda. På köpet får vi villorna, korna och grönskan. Alla skulle känna alla och ingen skulle veta vem som var släkt med vem. Fortfarande lite udda kanske, men till form och innehålls som vilken Bullerby som helst. Den dagen flyttlasset går kan jag på allvar säga att livet tagit en märklig vändning. Fast å andra sidan; ett homosexuellt Knutby, är det verkligen önskvärt?
|
|
