 |
Ninni Holmqvists biroller
| | |
[PORTRÄTT - 021117] Godhet, ondska, män och kvinnor. Vem är förövare och vem är offer? Ämnena är stora i Ninni Holmqvists senaste bok Biroller. Hon skriver om det hon vill förstå och i denna hennes tredje bok handlar det om de birollerna man spelar i sitt eget liv.
I höstas kom Ninni Holmqvists tredje bok, Biroller, ut i bokhandeln. Men det var redan 1995 med Kostym hon debuterade – och snabbt etablerade sig – på den svenska litterära himlen.
- Jag trodde att debutanter hölls lite vid sidan om resten av bokvärlden, att de var någon slags marginella författare som fick tid på sig att bli bättre – att bli vad de är. Men tvärtom var det otroligt mycket fokus på mig som debutant och det kom lite som en chock för mig, berättar Ninni Holmqvist som sedan ett par år bor med tre katter i en liten by i Skåne.
Till en början var det där med att ”synas” ganska jobbigt, framför allt för att hon anade att ett stort massmedialt tryck vid en första bok mycket väl kunde leda till ett minskat intresse inför hennes kommande böcker. En misstanke som visat sig vara berättigad, vilket hon ibland tycker är tråkigt - särskilt kanske för att hon själv tycker att både hon och hennes texter är bättre och mer mogna idag än för sju år sedan.
Är lärare på Skrivarlinjen
När Ninni Holmqvist inte skriver böcker försörjer hon sig med diverse andra skrivrelaterade jobb. Hon är skrivarkursledare, inhoppande lärare på skrivarlinjen på Skurups folkhögskola och översättare, främst från danska till svenska. Hon har inte något fast jobb mer än vad hon själv binder sig för. Vad gäller framtiden säger hon att det inte längre finns någon återvändo från skrivandet - på gott och ont.
- Efter ett tag är skriva det enda man kan, i den mån man nånsin ”kan” något. Samtidigt som man lär sig mer av det egna författarskapet så fastnar man också i det. Detta är det enda jag kan -- så jag står och faller med ordet.
För henne personligen har det varit viktigt att bli utgiven. För henne som författare har det varit det nödvändigt.
- När man får sina böcker utgivna tar folk ens skrivande på mer allvar än om man sitter för sig själv och skriver. Att få texter publicerade ger en åtminstone chansen att ge andra människor någonting – om inte annat så i alla fall igenkänning.
Myntets baksida är de knappa pengarna.
- Ekonomiskt sett är det ett jävla bottennapp att vara författare. Om man nu inte råkar vara en av de max tjugo i Sverige som folk talar om och som kan leva på sitt författarskap.
Livet som en novellsamling
Ninni Holmqvist har gett ut tre böcker varav två är novellsamlingar, en form som hon menar ”bara har blivit”. Själv tänker hon aldrig genre när hon skriver.
- Om det inte var ett sånt jäkla tjafs om novellformen hela tiden så hade jag kunnat fortsätta med den. Först nu tänker jag ”nu skrev jag en novell – jag borde skriva en roman”, berättar hon.
Med ett skratt säger hon att det ibland känns som om hon inte får lov att skriva fler novellsamlingar. Men att hennes publicerade texter antagit just novellformen är kanske inte så långsökt berättar hon.
- Hela min vuxna tillvaro har sett ut som en novellsamling. Jag har bott på ett ställe ett tag, jobbat någonstans en period och sedan hoppat vidare till nästa ställe och nästa jobb. Det är ungefär som att titta in någonstans lite kort för att sedan bryta upp och prova något nytt - som ett flöde av skilda noveller.
Makt och sexualitet teman
Makt och sexualitet är återkommande teman i Ninni Holmqvists noveller. Som läsare möter man både hetero-, bi- och homosexuella karaktärer, samtidigt som frågan om vem som egentligen har makten i en relation ställs på sin spets gång på gång. Hon berättar att hon i sitt skrivande tänker mycket på maktstrukturer i samhället, vilket tar sig uttryck i relationer som alltid verkar ha en starkare och en svagare part. En som driver på och en som bara hänger med.
- Jag tycker det är intressant hur makt och underkastelse egentligen ser ut, vilka medel olika människor använder för att få andra att göra det de vill. En kvinna kanske inte slår nån på käften men hon kan på ett mer subtilt sätt dominera precis lika mycket.
Allt hon skriver om har hon hört, sett eller själv upplevt. Att en del av hennes noveller handlar om gayförhållanden har inte gjort att hon fått någon speciell ställning eller stämpel av litteraturkritiker menar hon. Den särställning hon möjligen erhållit har hon istället fått från gayvärlden själv.
- När min första bok gavs ut fanns det ett enormt sug efter en bok av ”det och det slaget”. Det är inget konstigt med att folk behöver känna igen sig, men jag har aldrig medvetet skrivit för en speciell målgrupp.
Av vissa har hon placerats i ett gayfack bara för att hon ”råkat skriva ett par noveller om enkönade parförhållanden". Denna kategorisering säger hon känns lika klaustrofobisk som när hon blivit klassad som novellist.
- Jag är jag, oavsett i vilken form eller vad jag skriver om.
|
|
