Homosexuella och förintelsen

[000203] Måndagen den 24 januari höll den amerikanska forskaren, James Steakley, ett föredrag på temat homosexuella och förintelsen. Detta skedde på ABF-huset i Stockholm. Bakom arrangemanget stod RFSL.

Homosexuell Nazist
Tyskland hade på 20-talet en mängd gayklubbar och homosexuella föreningar. Vänstern var homovänlig och röstade 1929 bort Tysklands antisodomi-lag. Under 30-talets depression, när fascismen börjat sin frammarsch, var det allmänt känt att nazisterna hade en homosexuell hög chef. (Hitlers andre man, Ernest Rohm, chefen för Sturmabteilung) Detta var en bidragande orsak, enligt Steakley, till att vänstern plötsligt svängde och blev anti-gay. Nu använde de sig av den homosexuella frågan för att kunna hoppa på nazismen. De antydde homoaktiviteter i Hitlerjugend. Hela den där "män-gör-saker-tillsammans-grejen", dyrkan av den muskulösa manskroppen i konsten samt att Hitler faktiskt levde ensam och på en idols sätt "gav sig" till sina soldater och anhängare, allt detta som nazismen byggde på var tacksamt att hacka på ur antihomo-synvinkel. Hitlers image var också att han levde för Saken enbart och såg sexdriften som ett tecken på svaghet. Han gifte sig ju med Eva Braun, men det var först strax innan sin död.

Många av Tysklands homosexuella trodde därför att de var trygga med Ernest Rohm och nazismen, oroade sig inte. De gick ibland med i rörelsen och senare när nazismen visade sitt rätta ansikte levde de dubbelliv, eller var "skyddade" från att bli statsfiender p g a sina sport/kulturpositioner som exempelvis Görings skyddsling Klaus Mann (Författaren till "Mephisto" som gav dramat "Faust").

Hitler lät 1934 avrätta Rohm för att han var homosexuell. Han ersatte honom med Himmler, började med arresteringar (100.000), rättegångar (50.000), tortyr, angiveriverksamhet, gaybokbål, kastreringar i utbyte mot frihet och till slut koncentationsläger från år 1933. De homosexuella flyttade till nya områden där ingen kände dem, ordnade skengiftemål eller flydde ut ur landet. På detta sätt kom alltså, enligt Brown, både högern och vänstern att förfölja de homosexuella i Tyskland under andra världskriget.

5 - 15.000 homosexuella sändes till koncentrationsläger, få av dessa var kvinnor.(I Gaypride-sammanhang har det hänt att siffran felaktigts höjts till hundratusentals personer.) De homosexuella fångarna utsattes för de mest sadistiska arbetsuppgifterna, blev förtryckta av andra lägerfångar, fick ingen läkarhjälp och hölls isolerade från andra fångar för att inte "smittan" skulle spridas. De hade den högsta dödssiffran (60%) av alla fångar. Många begick även självmord genom att gå mot lägerstängslet där de blev skjutna. Många par gick mot stängslet tillsammans, har lägervakter berättat.

När amerikanerna sedan kom och öppnade lägren, kastades de homosexuella i fängelse flera år igen, eftersom homosexualitet vid den tiden var ett brott i USA. Även de amerikanska homosexuella soldaterna, som tillfälligt accepterats under kriget eftersom soldatbehovet var stort, åkte ut ur det militära efteråt med "dishonourable discharge". De har fortfarande inte fått någon ekonomisk kompensation för detta. Och nu dör de homosexuella exfångar som finns kvar av hög ålder, så snart finns ingen kvar som berättar om detta. Många av dem väljer att hålla tyst av skam och sårbarhet av det psykologiska traumat och nästan inga har hämtat ut den ekonomiska kompensation som de homosexuella nu kan få i Tyskland. Brown avslutade sitt föredrag med att efterlysa "grassroot historical projects" för att fånga in de sista vittnesmålen från förintelsen.

Mer information i detta ämne: www.nizkor.org

Anne Mossberg