[ C O R K Y ] - Varför är flator så opolitiska?

[KAMP - 020724] Solens sista strålar letar sig ner över Dolores Park i San Franciscos Mission distrikt. Det är Midsommarafton, kvällen innan den årliga prideparaden. 8 000 flator, lesbiska, bin och trannies har samlats för årets viktigaste händelse - The Dyke March.

"Vid det här laget trodde jag att jag skulle sitta på ett ålderdomshem för lesbiska" säger den legendariska sexradikalen, författaren och feministen Dorothy Allison, en av det årets huvudtalare. "Men i stället organiserar jag för hyresgästernas rättigheter, för rätten att bo kvar i vår stad". Hon påminner oss om att patriarkatet och homofobin går hand i hand med främlingsfientlighet, förtryck av fattiga, och rasism. Hon pratar om att överleva incest, att leva med handikapp och att vara en lesbisk mamma som gillar SM.

Vi har samlats för cruisa vackra kvinnor och för att lyssna på San Franciscos bästa flatband, på poeter och aktivister. Folk går barbröstade. Uppklädda. De går med vänner och älskare, de åker rullstol eller cyklar. De bär barn och banderoller. Pride är ett kommersiellt jippo vars huvudsakliga syfte mest tycks vara att locka turister till världens största gaymecca, San Francisco. Men att leva som flata innebär att man sannolikt inte kommer att tjäna mycket pengar, att ens kärlek aldrig kommer att erkännas av staten, att ens familjer trakasseras och att de sjukdomar som drabbar en inte beforskas och botas. Att man inte går säker på gatorna. Det finns lite som är kommersiellt gångbart med att vara flata. Man tillhör inte en köpstark konsumentgrupp. Man tillhör det underordnade könet även i en sexuell subkultur.

När 100 motorcyklar radar upp för att inleda marschen genom San Franciscos gator, jublas det. Likt en karneval ringlar tåget - utan tillstånd av polismakten - år efter år genom gatorna, medan folk hurrar från öppna fönster. Det är stort att vara flata, trannie, kvinna en kväll som denna. Tillsammans är vi faktiskt starka.

Att vara flata i Sverige- inget problem?

Detta är ju USA, tänker man. Där är allt värre än hemma. Men varför finns inte det här i Sverige? Varför finner vi oss i att paraden och Pride så uppenbart ger tjejer mindre utrymme och uppmärksamhet? Kanske behövs det inte? Kanske bryr sig flatorna inte om politik? Kanske tycker svenska flator att de har det ganska bra? Kanske räcker det med att vara homo?

I Sverige får flator gifta sig. Numera även adoptera barn för pappa regeringen. Här har vi en Jämo och en Homo, och en hel radda röstkåta partier som insisterar på att de är både feministiska och queer, att de är för oss. Här har vi välfärd och RFSL och Pride, och massor av homosajter på nätet. Och vi har ju långt mycket fler klubbar nu än för bara några år sedan. Tänk, i år är det hela fem tjejband som ska uppträda på Pride. Varför klaga?

I samma Sverige som under ett par dagar i augusti gottar sig i Pride, finns det inte en enda tidning för lesbiska, medan det finns en handfull för bögar. Det finns mycket nmer resurser för bögar än det finns för flator. Här satsas det långt mycket mer på HIV- prevention och hjärtsjukdomar än det görs på bröstcancer och underlivscancer - statistiskt sett det som vi blir sjuka och dör av. I det homovänliga Sverige drivs inte inseminationsfrågan, för den ses som ett särintresse jämfört med adoption som ju rör hela homovärlden. Och här vill man fortfarande hellre se en ensamstående förälder än två av samma kön. Här tvingas biologiska fäder betala underhåll för att två lesbiska mammor inte får ha gemensam vårdnad om barn. Och i världens mest jämställda land tjänar kvinnor fortfarande 70% av männens lön. Vi sitter på en marginell del av den egentliga makten, och våra synpunkter ignoreras fortfarande.

I världens mest jämställda land går vi inte trygga på gatorna, vi riskerar våldtas och trakasseras, och är vi transsexuella lever vi med tredubbelt hot. Om man inte passar in i gängse föreställningar om "manligt" och "kvinnligt" förenat med att kanske inte få jobb, att bli hånad på badplatser och i toalettköer, att inte komma in på klubbar för tjejer. Här råder moralpanik kring sexuella praktiker som inte anses förenliga med kärnfamiljsnormen. Så länge flator inte pratar om sex får vi gärna finnas. Och skillnaden mellan horan och madonnan finns kvar. I den goda välfärdsstaten Sverige kommer "invandrare" inte in på arbetsmarknaden och vår politik blir alltmer lik Fästning Europas, där man knappt får asyl om man garanteras får tortyr i hemlandet, på grund av sexuell läggning eller något annat. Här får man vänta i åratal för en könsutredning och äldre flator får rå sig själva. Och hur många av oss som lever utan funktionshinder funderar på vad det innebär om man inte är hetero?

Det finns många orsaker för flator att vara politiska. Det finns många frågor att jobba med. Vi måste öppna ögonen för hur olika former av förtryck påverkar oss på olika sätt och på den mångfald som finns. Vi är flator, men vi har också en etnisk identitet, en klasstillhörighet, en yrkesidentitet, en sexuell praktik. Vi har olika behov i olika skeden i livet och vi påverkas av alla de maktordningar som präglar vårt samhälle.

Stockholms Första Queer Feministiska Marsch

Den 2a augusti förenar vi oss med flatorna i San Francisco, New York, och på många andra ställen i världen. Vi har Stockholms första Dyke March. En Queer Feministisk Marsch som vi kallat den. Kanske blir vi inte 8 000 men vi blir många. Och alla som ställer upp på queer feminism är välkomna.

På QFM möter du sportflator och läderbrudar. TS killar och golden ladies med golfbagar. Blatteflickor och Bin. Forskare och aktivister. Anarkatjejer och Regnbågsfamiljer. Caféägare och journalister. Klubbfixare och musiker. Vi har bildat en koalition för en dag för vi vill visa att vi står enade i några grundläggande frågor, även om vi väljer att leva på många olika sätt. Över 20 organisationer är med och koalitionen växer.

Så vik två timmar av ditt fullspäckade prideschema för QFM. Du hinner till festerna, du hinner allt annat. Du hinner se tjejbanden. På QFM står vi starka. Här får du höra kända och okända talare prata om lesbisk kamp, om att ta natten tillbaka, om att vara invandrare och flata, om att leva som transkille och feminist, om att vara äldre och lesbisk, om att vara mamma. Du får höra om VÅR historia och om vår framtid. Det blir musik av tjejer vi gillar och det blir paroller och fest. Vi är stolta. Vi är glada. Vi är kritiska. Och vi är jävligt många. Vi går från Bofills båge till nedre Tantolunden. Som någon nyligen sa: "vi har just ökat antalet parader med 100%". Kom och gör historia. Kom till QFM.