[ C O R K Y ] - En uppgörelse med Gud

[KAMP - 030903] I min skola gick det en lång och smal tjej med korpsvart hår. Våra personligheter var ganska olika men en sak hade vi gemensamt. Vi trodde på Gud. Eller kanske inte. Snarare grubblade vi båda två på om det fanns något att tro på. Vi hade en plan. Den var om inte helt seriös så åtminstone en plan. När vi klev av flygplanet skulle två religiösa solbrända killar möta oss och kärlek skulle uppstå. Sedan skulle allt det där underbara följa. Lägenhet med utsikt över medelhavet, söta barn och varandra som grannar. Tillsammans skulle vi öppna ett café vid strandpromenaden i Tel-Aviv och våra makar skulle vara bästa vänner. Det hela var ganska enkelt. Vi skulle leva ett judiskt liv i varma Israel långt borta från den gråa, tråkiga och kalla stockholmsförorten vi haft oturen att växa upp i. Inget kunde hindra oss.
Våren innan studenten gick allt på räls. Biljetterna var köpta och bostad var ordnad. Livet närmade sig med stormsteg. Det enda som återstod var ett sista sommarlov. Tre veckor innan planet skulle lyfta förändrades allt. Plötsligt hade jag förälskat mig. I en tjej. I en sådan här situation är det lätt att få en smärre identitetskris. Och det fick jag. Den varade ungefär tre timmar. Lika lång tid som det dröjde från att jag såg henne tills att hon kysste mig. För första gången var jag helt övertygad om att det verkligen fanns en Gud.
På mindre än en månad hade jag upptäckt att jag var flata, förälskat mig, blivit tillsammans med min första flickvän, varit på Pride, kommit ut för mina tre bästa vänner och min syster. Nu var det dags att bestämma sig. Antingen stanna i Sverige eller fullfölja planen. Min kompis med det korpsvarta håret hade också börjat tvivla. Även hon hade lyckats bli kär. I en svensk icke-judisk kille. Vi hade nya drömmar. Trots detta packade vi väskorna och åkte. Ingen av oss hade längre några planer på att ragga upp israeliska grabbar. Vi åkte för att göra upp med Gud. Åtminstone jag.

Väl framme i Israel, bland svartklädda ortodoxa judar, kristna pilgrimer och några tusen ton heliga stenar i olika konstelationer blev inget som vi tänkt oss. Ännu en gång. Vi hamnade långt ute i ödemarken på en totalt sekulariserad kibbutz. I nästan fyra månader bodde vi i ett hus med ett trettiotal backpackers från alla världens hörn. På kvällarna satt vi under en bar himmel, lyssnade på musik, spelade kort och drack varierande mängder billig rysk vodka.
Våra förväntade duster med Gud uteblev, eller kanske skedde dem utan att vi ens märkte det. Hur som helst gick allt relativt odramatiskt till. Vi gjorde några tappra försök. Det fanns visserligen ingen synagoga inom ett överkomligt avstånd från våran kibbutz men när vi under en helg befann oss i Tel-Aviv lyckades vi ta oss till fredagens gudstjänst. Till våran stora förvåning fick vi dock gå hem efter tio minuter. För att kunna genomföra en judisk gudstjänst krävs det tio män, i lokalen fanns det endast åtta. Vi hade ungefär samma tur i fortsättningen. När vi ansträngde oss för att få igång en religiös diskussion med våra israeliska vänner blev de ofta korta. Det var roligare att stöta på våra blonda vänner än att prata om Gud. Tydligen. Slutligen insåg jag att om några svar skulle hittas fick jag söka dem i mig själv. Tur var väl det.
När vi var barn försökte mina föräldrar inpränta en hel del saker i mig och min syster. De försöker faktiskt än idag. Det mesta var rent hyfs. Inte tugga med öppen mun, inte avbryta när någon pratar, säga tack, resa sig upp för äldre på bussen, inte svära. Och det var väl bra. Men en sak sa de oftare än något annat. Viktigast av allt är att ni är lyckliga. Det var råd nummer ett. Hur mycket jag än ansträngde mig för att inte lyssna måste det ha etsat sig fast någonstans i hjärnbarken. När jag försökte få min homosexualitet att smälta ihop med min religiösa identitet ekade orden i mitt huvud. Jag kom fram till att Gud håller med mina föräldrar. Lycka är ingen synd.

Jag tror på Gud. Jag tror på godhet. Jag tror på kärlek. Jag tror på frihet. Och jag vet att Gud tror på mig. Med östeuropeiskt judiskt blod i ådrorna och gotländska kristna rötter, med rabbiner och präster i mitt släktträd och två relativt ateistiska föräldrar hade jag möjligheten att forma min egen tro. Hitta min Gud. Ingen lade sig i. Jag fick välja själv. När mina vänner konfirmerade sig bestämde jag mig för att skriva in mig judiska församlingen. Det kändes rätt. Långt efter detta kom mina verkliga religiösa grubblerier. Samma stund som jag insåg att jag verkligen var flata började tankarna mala. Homosexualitet och Gud, funkar det? Eftersom jag aldrig har brytt mig överdrivet mycket om vad andra tycker valde jag att själv svara på den frågan. Det funkar. Alldeles utmärkt, faktiskt. Believe it!
För mig har allting fallit ganska naturligt. Trots att jag valt att söka mig till en religion, att kalla mig judinna, har jag aldrig behövt en församlings godkännande för att våga tro att jag är okej. I andras och i mer gudomliga ögon. Andra har det svårare att finna sin egen tro. Allt för många låter sig påverkas av fördömande ord från präster, rabbiner eller imamer. Det är sorgligt. Visst vill man höra hemma någonstans. Som homosexuell söker man sig till likasinnade, som religös är det lika självklart att man söker bekräftelse hos andra troende. Att bli dömd gör ont.

Ibland blir jag så himla trött. Ibland vill jag skrika. Majoriteten av världens alla religiösa människor vill att jag inte ska få gifta mig eller skaffa barn. Varför? Jag har förmågan att älska. Jag har styrkan att våga vara den jag är. Men hallå! Perspektiv. Näe, jag orkar inte ens bry mig. Fuck it!
Inga bibelcitat kan få mig att rubba åsikt. Det spelar ingen roll hur helig Påven är. Jag vet att jag har rätt. Kaxigt, men ändå. Ens sexuella läggning påverkar inte ens personlighet förutom i en aspekt. Vem du råkar älska. Lägg märke till en sak. Älska. Inte hata. Det måste finnas viktigare saker för världens alla olika religösa samfund att bekämpa än homosexualiteten. De kommer aldrig att lyckas. Det kommer alltid finnas bögar, flator och bisexuella. Ömsesidig kärlek mellan två vuxna människor är ingen synd. Homosexuell eller inte. Däremot att fördöma kärlek får nog Gud att höja på ögonbrynen, om Hon nu har några...

Från den varma sommardagen då jag kysste min första kärlek farväl skulle det dröja drygt fyra månader på den israeliska landsbygden innan jag träffade en öppen flata igen. Efter nästintill en hel natt på en buss från Tel-Aviv till Kairo stannade vi för en paus. Mitt ute i den egyptiska öknen bland beväpnade poliser och kameler började jag prata med två kvinnor från Kanada. De visade sig vara ett par. Det var då hemlängtan kom. Ett par veckor senare hade vi våran avskedsfest på kibbutzen. Av någon anledning blev det hela en maskerad. Jag och min kompis med det korpsvarta håret var utklädda till religiösa judiska män. Som det mesta vi gjorde var även vårt första uppträdande som dragkings relativt oseriöst. Trots detta var det en queeraktion bland kossor och gamla judiska tanter på helig mark. Omsvepta i bönesjalar och med kalotter på huvudet var vi för några timmar dem vi tidigare så gärna velat ha bekräftelse ifrån. Dem som vi trodde dikterade vilkoren för våran tro. De manliga ortodoxa judarna. Jag behövde inte längre deras acceptans. Min tro kunde ingen ta ifrån mig. Inte heller min tro på att Gud älskade mig. Uppgörelsen med Gud var om inte slut, åtminstone inne i ny fas. Den gråa, tråkiga och kalla stockholmsförorten var inom några timmars räckhåll och jag var redo att återvända.