[ C O R K Y ] - "Åh Sara, kom ut ikväll"

[PORTRÄTT - 031101] Sara Löfgren är tjejen vi väntat på. Hon är tjejen som är långt borta från tillrättalagda flickgrupper och Jennifer Lopez-kopior. När andra tjejer sjunger vackra ballader med fina röster om kärlek skriker Sara, med sprucken och hes röst, om hur mycket starkare hon är nu när förhållandet är över och hur hon går vidare medans hennes ex får stå kvar.
Sara har blivit favoriten i årets upplaga av Fame Factory. Både bland flator och bögar. Och inte minst har juryn i TV-serien tagit henne till sig. Alla hade gett henne sina högsta poäng i veckofinalerna.

Du har ju tagit alla med storm, hur känns det?
– Det känns väl bra, jag känner mig nästan lite chockad. Jag trodde kanske inte att jag hade i Fame Factory att göra, men det finns uppenbart en plats för mig också här.
Du känns inte som den typiska Fame factory-deltagaren liksom.
– Nej, det var mina kompisar som tjatade på mig att söka in till skolan.
Men du har sett de tidigare omgångarna av Fame Factory?
– Ja, verkligen. Men jag har inte känt att det varit rätt forum för mig, jag är kanske lite tuffare än de man sett tidigare. Men mina vänner tjatade på mig och jag var ändå arbetslös så jag förlorade ingenting på att söka. Och så tänkte jag att jag kunde tacka nej om jag ångrade mig. Men så kom jag in och det blev så jäkla bra. Och Bert gillar ju mina svenska låtar. Jag var orolig för att min låt Starkare skulle vara för tuff för Mariann Grammofon, men de älskade den. Den ligger kanske i tiden, folk har tröttnat på de där gulliga kärlekslåtarna med pojkband och flickband, folk vill ha något som känns ärligt och på riktigt liksom.
Vem var din favorit från tidigare omgångar?
– Jag följde serien så mycket jag kunde, men min dotter hade läggtid precis vid den tiden. Men jag tyckte Anders Johansson var klockren, medan de andra kanske var lite halvsura. I första omgången var det Andrés som var favoriten, som människa och person, han är ett energiknippe. Och så hade jag en liten crush på Mathias Holmgren.
Och du satt där och tänkte att ”en dag...”
...”så ska jag stå där och få sjunga” (skrattar). Nej inte riktigt. Men en anledning till att jag ville vara med var sånglektionerna med Monica. Jag satt som klistrad framför TV:n när man fick vara med på hennes sånglektioner. Monica är min nya religion. Eller min enda religion.
Men du har sjungit en hel del förut?
– Ja, jag har spelat i band sedan jag var 12 år. Jag har skrivit låtar, fast på engelska. Jag har sjungit hårdrock och symfonirock och så har jag trubaderat en del med gitarren. Det var kul, det finns inget bättre än att spela på krogen. Alla är glada där liksom.
– Sen blev jag gravid, och det går inte att sjunga hårdrock när man är i 7-8:e månaden, man kan inte ta i tillräckligt och det blir för hög volym i magen. Så jag lade ner det, och sedan fokuserade jag på bäbis och mage och så. Man sätter sig själv långt bak i livet då, och det är inget negativt, det ska ju vara så. Men nu vill jag hitta tillbaka till Sara.
Men nu är du ensamstående?
– Ja, men min dotter är hos både mig och pappan. Nu har min mamma hand om henne i veckorna så är hon hos pappan på helgerna.
Var du osäker på dig själv när du kom till Fame Factory?
– Ja, rent musikaliskt var jag det, jag visste inte var jag stod. Men det känns bra nu när man börjar få lite bra respons.
Lite?
– Ja, eller ganska mycket (skrattar).
Känns det läskigt att bli så hyllad som du faktiskt blivit?
– Ja, jag kan inte ta det till mig riktigt. Jag tar dagen som den kommer. Jag har lärt mig att leva så, man blir bara besviken annars. I alla fall enligt mina erfarenheter.
Du känns både tuff och ödmjuk, det känns som du gått igenom ganska mycket i ditt liv.
– Ja, jag blev tuff och hård rätt snabbt. Jag har haft mycket smärta. Men det kommer många bra låtar av det. Och även om jag har varit med om mycket skit i mitt liv så är jag ändå tacksam, för det har gjort mig till den person jag är idag. Hade jag inte gått igenom det jag gått igenom kanske jag hade varit mindre ödmjuk eller mindre envis. Och eftersom jag själv mått dåligt kan jag säkert hjälpa många andra, men idag är jag trygg i mig själv och vet vem jag är och står för det. Och det är jäkligt skönt.
– Jag har till exempel alltid trivts bäst med killar, jag har bara en tjejkompis hemma - och så Elin här då. Jag har aldrig varit något för smink, hästar och kaniner liksom. Jag spelade fotboll istället.
I och med Fame Factory blir du en förebild för väldigt många, hur känns det?
– Nu när jag kommit i den här åldern och mår som jag mår så känner jag mig trygg och jag vet vad jag kan ge. Det som jag vill förmedla här är väl att ”nej, man behöver inte ha stringtrosor på sig, nej, man man måste inte ha push up-bh, nej, man måste inte sminka sig, bara man vågar stå på sig”. När jag var yngre var det jävligt jobbigt i början när man insåg att man var annorlunda, men man blir fan så mycket starkare när man blir äldre om man står fast vid det och inte bara följer efter alla andra. Det hoppas jag att jag kan förmedla här i Fame Factory. Jag hoppas att andra kan bli starkare på något sätt av det.
Du känns väldigt fördomsfri, hur kommer det sig att man blir det?
– Jag har liksom varit mycket av allt. Jag har varit punkare, hårdrockare, hippie och grungare. Jag tycker att alla får vara som dom är bara de inte gör någon annan illa, och jag gillar inte att sätta etiketter på folk. Men det är så lätt hänt. Jag försöker verkligen att inte göra det, och jag har blivit bättre på det.
Du har beskrivits som en mörkhårig Eva Dahlgren och jag vet flator som pussat TV:n när du varit i bild. Visste du om att du hade flattycke?
– Inte direkt...(skrattar) Jag har inte tänkt på om det är flator eller killar eller vilka det nu är som gillar mig. Men jag kanske kunde tänka mig att några tjejer skulle gilla mig...
Det finns ju många flator som undrar om du tror att du skulle kunna bli kär i en tjej.
– Jag tror inte, jag vet. Jag är öppen för alla förslag. Jag vill varken kalla mig hetero eller homo eller bi. Jag hatar som sagt etiketter. Jag vill vara Sara.
– Jag tycker att alla ska sträva efter att bli fördomsfria. Det är ju som alla säger, blir man kär i en person så blir man kär i en person, sen om det är en kille, en tjej eller vad det nu är kan man ju inte göra något åt det.
Men det låter så fint, är det verkligen så? Jag kan verkligen inte bli kär i en tjej hur mycket jag än skulle vilja...
– Nej, men jag kan det. För min del spelar det ingen roll. Jag vet inte vad jag ska säga, jag tycker det är så självklart.

Läs hela intervjun i nya numret av QX som finns ute nu.