[ C O R K Y ] - Maria ska snart bli mamma

[PORTRÄTT - 031111] Maria Lahne är 36 år och ska snart bli mamma för första gången. Det är spännande och samtidigt lite läskigt. Och beslutet att försöka skaffa barn var inte helt okomplicerat. Frågan ”hur gör man?” är nog unik för homosexuella.

Det var under en lång resa i Centralamerika för ungefär 5 år sedan som Maria insåg att hon ville ha barn. Då kände hon för första gången: ”Jag vill ha barn”.
– Jag fick ett annat perspektiv på tillvaron, och det var väl kanske lite därför jag gjorde resan, för att komma fram till vad jag ville med mitt liv. Men innan dess hade jag aldrig känt det behovet. Jag var inte nån barntjej när jag var yngre som passade andras ungar. Jag tyckte mest att barn var jobbiga.
Efter ett par år hemma i Sverige träffade Maria Ulrika och de gifte sig.
– Min fru var kanske inte lika övertygad som jag om att hon ville ha barn, men vi pratade mycket om det och jag tror att det är beslut som har fått växa fram. Jag har väl inte heller känt att ”nu måste jag skynda mej”. Det har varit många svängningar i konjunkturen och jag har bytt jobb hit och dit. Alla sådana saker spelar in tror jag.

När bestämde ni er för att försöka skaffa barn?
– Vi började prata om barn efter det att vi hade gift oss. Jag tror att vi omedvetet har format en plattform för att bilda familj. Det är inte så att vi sagt rent ut att ”när vi får det mer stabilt så ska vi skaffa barn”.

Pratade ni om den speciella situation man befinner sig i som homosexuell?
– Det första vi frågade oss var ”hur gör man”. Maria skrattar lite.
– Bara det är ju lite skojigt. Men vi pratade igenom alla olika alternativ som fanns för oss. Att inseminera i Danmark var ett alternativ. Att hitta en god vän eller ett bögpar att skaffa barn med var två andra. Det optimala hade varit att ha en biologisk pappa till sitt barn, men vi hade inte den möjligheten.

Var det ett svårt beslut?
– Jag står för att det är ett egoistiskt beslut men det var ändå det alternativet som var bäst för oss. Vi vill ju försöka skapa så goda förutsättningar för barnet som möjligt; med manliga förebilder och allt sånt. Men jag har förståelse för att folk tycker att det är egoistiskt att göra som vi har gjort.

Hur reagerade er omgivning när ni berättade att ni var med barn?
– Alla våra vänner har reagerat väldigt positivt och kärleksfullt. Även på jobbet har mina kollegor varit nyfikna och frågat hur vi har gjort, men på ett positivt sätt. Sedan har vi ett par nära vänner som har sagt just att de tycker att vi är egoistiska eftersom barnet aldrig kommer att hitta sin biologiska pappa.

Har ni fått försvara ert beslut att bli föräldrar?
– Nej, det tycker jag inte. Men jag har nog valt att inte gå i försvarsställning, jag har inställningen att ”du får tycka vad du vill men det här är mitt beslut”. Och har man den attityden tror jag inte att man möts av den typen av reaktioner. Jag har inte känt mig påhoppad.
– Dessutom finns det en mängd barn som vuxit upp med bara en förälder eller utan sina biologiska föräldrar och det visar ju på att det finns många olika familjer. En familj behöver inte bara se ut på ett sätt.

Hur tycker du att kontakten med mödravården har varit?
– Först ringde jag till Munkbrons mödravård men kom aldrig fram och då provade jag med Mama Mia. Mest för att det låg på Söder och det skulle vara nära dit för åtminstone en av oss som jobbar i närheten. Jag minns att jag hade stängt in mig i ett rum på jobbet med telefonen och hade bestämt innan att jag skulle säga som det var. Att jag lever med en kvinna och om det var ett problem för dom så ville jag ju inte gå dit. Men det var Lotta Andreasson som svarade i telefon och hon sa: ”Jag är själv lesbisk så du kan gå hos mig”. Och så berättade hon att Mama Mia vänder sig just till föräldrar som vi.
– Då blev jag så paff att jag höll på att lägga på luren. Jag var helt överrumplad eftersom det var något jag aldrig hade kunnat föreställa mig skulle kunna hända.

Varför är det viktigt att det finns speciella mödravårdsmottagningar dit homosexuella kan vända sig?
– Jag tror inte att en heterosexuell barnmorska skulle vara något problem för mig, men det är extra skönt med Lotta. Då slipper jag sitta att fundera på vad som snurrar i den personens huvud, det skulle vara svårt att koppla bort det helt, tror jag.
Maria tycker att det är bra att det uppmärksammas att homosexuella många gånger är som alla andra. Men att vi inte kan sätta barn till världen på samma sätt.
– Jag tycker att Regnbågsprojektet som Mama Mia har ihop med Danderyd är mycket bra. Det är viktigt framförallt för att synliggöra att vi finns.

Har du kompisar som har barn?
– Det börjar poppa upp nu både bland våra hetero- och homovänner. Och nu har vi fått några nya bekantskaper genom Mama Mia. Jag vill gärna hålla kontakten med dem eftersom jag tror att det är viktigt för barnet att se att det finns andra barn i samma situation. Att det finns fler som lever som vi.

Vad tycker du är det allra viktigaste att tänka på innan man försöker skaffa barn?
– Att man har en plattform som passar just en själv. Och att man själv är i något sånär emotionell balans. Självklart är det skönt att vara två. Men jag hade nog skaffat barn även om jag var ensamstående.

Heterosexuella gifta par får automatiskt gemensam vårdnad om sina barn, men inte vi. Hur ser du på den lagstiftning som finns idag?
– Självklart är det tråkigt att det finns politiker som sitter i olika socialnämnder och aktivt försöker motverka närståendeadoptioner bland homosexuella. Samtidigt har jag en acceptans för att det tar tid innan det här får genomslag eftersom det är något helt nytt.

Men hur tänker du rent känslomässigt på att det snart är dags för din fru att skicka in ansökningsblanketter om att få adoptera ert barn?
– Det känns ju bara urjobbigt och trist; att vi ska bli bedömda och granskade och att det ska utredas och ifrågasättas. Jag har hört av andra som har gått igenom den här processen att den bitvis är direkt förnedrande.

Maria säger att hon lever på hoppet om att det ska vara en humanistiskt lagd människa som de möter.
– Men det finns det ju inga garantier för. I vår kommun är vi dessutom det första fallet. Men jag känner att om vi blir dåligt bemötta har jag en stor kamplust och tänker strida för oss minoriteter om det behövs. Dessutom har vi lagen på vår sida.

I TV4:s Nyhetsmorgon satt nyligen en representant från kristdemokraterna och sa saker som ”barn mår bäst i en kärnfamilj”. Vad tänker du när du hör sånt?
– ”Är ni där nu igen, att ni inte ger upp”, är väl min instinktiva känsla. Men självklart ska alla åsikter i ett samhälle speglas även om jag inte håller med honom. Det är inskränkt att tro att bara för att man lever i en kärnfamilj är man automatiskt lyckligare. Jag tror på att ge ett barn så mycket stöd kärlek och trygghet som det bara går när det växer upp. Det handlar inte om hur ens familj ser ut.

Hur viktigt är det att leva öppet när man är homosexuell förälder?
– Jag tror att alla slags hemligheter som döljs under ytan i en familj blir en belastning för barnet. Det är bara att gå till sig själv och sin egen uppväxt. De gånger man trodde att det fanns något som doldes kände man av det på en gång och det var inte någon positiv känsla. Fram med sanningen även om det är jättejobbigt. Ibland kan jag bli förbannad när folk inte vågar komma ut och tänka ”stå upp för ert liv”. Visst, det är inte lätt, jag har själv smugit omkring i flera år innan jag kom ut. Men när jag ser på hur jag har det idag jämfört med då är jag inte ett dugg tveksam.

Vad ser du mest fram emot med att bli mamma?
– Att få tillgång till ett barns sätt att tänka. Vi vuxna spelar våra spel men barn ser på livet på ett helt annat sätt. Jag kommer att få bry mig om ett annat behövande liv och inte bara om mig själv.

Vad oroar du dig mest för?
– Jag har nog inte riktigt kommit dit än, det blir säkert mer påtagligt när barnet väl är fött. Men visst tänker jag på att jag vill bli en bra förälder. Jag tror att det är viktigt att vara ärlig och sann och svara på barnets frågor när de väl kommer. Ibland kan jag oroa mig för att barnet ska tycka att jag är egoistisk, men jag hoppas kunna förebygga det genom att alltid vara ärlig.

Nu är det bara en dryg månad kvar tills bebisen ska komma. Är du oroad för själva förlossningen?
– Självklart oroar jag mig lite grann. Ett tag trodde jag magen skulle spricka!
Maria skrattar och fortsätter:
– Men jag är ju inte den enda på denna planet som bara är 1.60 lång och har satt barn till världen. Jag tror det kommer gå bra. Min fru är betydligt mer orolig än vad jag är.

Har ni funderat på namn ännu?
– Vi är så fruktansvärt envisa båda två men nu tror jag att vi är överens. Jag har försökt förhala det en aning tror jag. Sagt att ”ja men vi får se när den väl kommer”.

Är det en massa gamla släktnamn som varit på tapeten?
– Haha! Jo, det har varit mycket fokus på släkten faktiskt. Så något namn därifrån blir det väl. Men om det blir första- eller andranamn får vi se.

Är huset fullt av bebissaker nu?
– Nu har vi köpt det mesta. Men det tog lång tid innan vi vågade handla något. Jag vet inte hur många grejer vi stod och klämde på och tänkte att ”nej, det är nog för tidigt ännu”. Man oroar sig mycket i början. Men nu finns nog allt på plats; vagn, blöjor och söta små kläder!