[PORTRÄTT - 031111] Kan man ta med sig sin fru till barnmorskan utan att bli ifrågasatt? Och vågar man berätta att bebisen i magen inte har någon pappa? Lesbiska som väntar barn ställs inför en rad frågor som våra hetero-sexuella systrar slipper. På mödravårdsmottagningen Mama Mia på Söder i Stockholm jobbar
Lotta Andreasson som barnmorska. Till henne eller någon av de andra på kliniken är du välkommen om du väntar barn. Här finns det homokompetens.
Lotta Andreasson, som själv är lesbisk, tog för två och ett halvt år sedan initiativet till att starta föräldrakurser för homosexuella som väntade barn. Ihop med Danderyds sjukhus startades Regnbågs-projektet för att försöka tillgodose den här föräldragruppens speciella behov.
– Vitsen är att man ska ha samma barnmorska under hela graviditeten och att man ska bli bra bemött när man väl kommer in på förlossningen. I en sådan utlämnande situation vill man slippa förklara saker som att ”det här är min fru och hon ska vara med hela vägen”.
Kurserna består av två diskussionskvällar där man diskuterar föräldraskap och får information om själva förlossningen. Man är även garanterad plats på Danderyds förlossning. Där finns minst en person i varje förlossningsteam som har fått utbildning hos Lotta och av barnmorskor på Danderyd och alltså vet vad som gäller.
Sedan projektet startade har Lotta haft cirka 30 blivande homoföräldrar hos sig på Mama Mia. Majoriteten av dessa är lesbiska par, ett fåtal är singelmammor. I de fall där det finns fler än två föräldrar, när två flator och två bögar skaffar barn tillsammans till exempel, då har Lotta träffat dem separat.
– Det är ofta andra frågor som kommer upp och för att alla ska kunna känna sig så delaktiga som möjligt är det viktigt att kunna ägna all kraft åt dessa.
På Mama Mia satsade man tidigt på att erbjuda blivande föräldrar ett så pass brett kursutbud att alla ska känna sig välkomna. Och då föll det sig naturligt att även lesbiska som väntar barn skulle kunna söka sig hit.
Jag var inne på er hemsida och försökte hitta någon information om de här kurserna, men det fanns ingen…
– Nej, jag vet! Men det är faktiskt bara slarv från min sida. Det ska självklart stå med där också.
Men hur hittar de lesbiska tjejerna hit?
– Främst genom rekommendationer från andra som gått här. Sedan finns det information att få genom LAFA, på deras sajt
www.p-piller.nu står det om Mama Mia och att vi har homokompetens. Nätverket Regnbågsfamiljen tipsar också om oss. Men visst behöver vi bli bättre på att synas.
Har ni något samarbete med RFSL?
– Jag har föreläst på deras förberedande familjeutbildningar men där har vi mestadels pratat om hur man gör rent praktiskt; om insemination och sådana saker.
Varför behövs det speciella kurser för homosexuella föräldrar?
– Först och främst tror jag att det är viktigt att träffa andra som är i samma situation. Idag finns det inga böcker, inga förebilder, ingen ordentlig information om den här familjebildningen. Jag tror att just förebilder betyder oerhört mycket och genom dessa kurser kan vi hjälpa till att stärka den här gruppen i deras föräldraskap.
– För de flesta homosexuella är det en jättelång resa fram till själva beslutet att försöka skaffa barn. Det är ju aldrig något som ”bara händer”.
Vad brukar ni prata om när ni träffas?
– ”Vad ska man kalla sig?”, är nog den allra vanligaste frågan. Att den biologiska mamman är just mamma är det ingen som ifrågasätter, men vilken är den andra kvinnans roll? Hon är en lika viktigt förälder, men hennes roll blir ofta ifrågasatt. Det handlar om en helt annan typ av frågor än för heteropar. En del känner skuld över att ha valt bort en pappa och många oroar sig förstås över vad som kommer att hända när barnet väl är fött. Men den mesta tiden går förstås åt till att diskutera magen, olika symptom och barnets rörelser.
Hur vanligt är det med en anonym spermadonator?
– Det allra flesta som går hos mej har varit i Danmark, på Storkkliniken och där genomför man enbart anonyma donationer. Men de flesta av dessa kvinnor har försökt en vända med män innan. Många har annonserat efter bögar som vill bli pappor, men det verkar vara väldigt svårt att få den lösningen att fungera. Det är ofta tufft nog att vara två föräldrar, och blir man sedan tre eller fyra kan det komplicera saker och ting ytterligare.
– Ett par stycken som går här har skaffat barn ihop med en god vän men det är ytterst få som valt ett aktivt föräldraskap med två bögar.
Lesbiska med barn får ofta övertyga sin omgivning om att de minsann kan omge sitt barn med manliga förebilder…
– Jag har märkt att det främst är de lite äldre mammorna som tycker att detta är väldigt viktigt. Just nu har jag två lesbiska föräldragrupper; en där de flesta är runt 30 och en där många är i 40-årsåldern. I flera frågor går åsikterna isär. De yngre mammorna menar att barnet kommer att kunna hitta sina egna förebilder; manliga som kvinnliga.
Hur viktigt är det att man lever öppet när man skaffar barn?
– Det är jätteviktigt! Det finns studier som visar att barn far illa av att föräldrarna inte lever öppet. Det är inte barnet som ska föra nån slags homokamp, det är föräldrarnas ansvar. Och där märker jag också en stor skillnad mellan olika generationer; de yngre mammorna är alla öppet homosexuella. Jag tror att öppenhet är viktigt för att vi ska må bra i oss själva.
Vad tycker du om den lagstiftning som finns idag när det gäller lesbiskas möjligheter att skaffa barn? Vi är ju utestängda från infertilitetsbehandlingar och assisterad befruktning…
– Den är väldigt dålig! Det är en fråga om jämställdhet och det är inte klokt att vi ska behöva åka utomlands för att få hjälp. Trots dessa svårigheter vill jag påstå att det är en babyboom i gayvärlden just nu.
Nyligen kunde vi läsa i tidningarna om att de första fallen av närståendeadoption gått igenom. Pratar ni mycket om sådana saker också?
– Absolut! Det finns en rad frågor om hur man ska göra och bete sig. Det är socialnämnden i den kommun man tillhör som beslutar om adoption, och kontakten med dem kan se väldigt olika ut beroende på var man bor.
Har du stött på några negativa reaktioner sedan projektet drog igång?
– Visst har jag det. Vissa frågar mig ”varför ska man satsa på detta” och menar att det finns väl de som har det svårare. Jag har blivit ifrågasatt av folk som jobbar inom vården, men naturligtvis aldrig av kollegorna på Mama Mia. Barnmorskeriet är oerhört heterosexuellt och när det helt plötsligt handlar om att två kvinnor skaffar barn utan en man ställs saker och ting på sin spets.
Du är pionjär på det här området i Sverige, hur känns det?
– Jag skulle egentligen bara vilja jobba med lesbiska föräldrar, det är oerhört intressant och givande och det är väldigt mycket kvar att göra. Det finns ingen forskning kring lesbiskt föräldraskap och graviditet. Jag skulle vilja undersöka om det finns skillnader och vilka resurser som behövs. Min dröm är att kunna samla information i en kunskapsbank för att underlätta för dessa föräldrar. Samtidigt är det spännande att vara först och det är fantastiskt att kunna stärka blivande mammor, och framförallt se hur medmammor växer in i rollen som förälder.
