[ C O R K Y ] - Queeraktivism på ett lastbilsflak

[KAMP - 010720] I ett nummer av tidskriften Zon påminner queerteorins främste företrädare i Sverige, antropologen Don Kulick, oss om att begreppet queer, som egentligen betyder pervers eller åtminstonde konstig, har blivit lika hopplöst "inne" som tatueringar. I och med det har
något viktigt gått förlorat, tycker han. Något som kallas politik och aktivism, något som kan liknas med en vision, en inställning till sakernas tillstånd. Jag håller med. Queer för mig är mycket mer än ett sätt att analysera och avväpna en norm. Men samtidigt kan man undra för vem denna politik gått förlorad?

För oss flator som satt som djur i bur i parken i en vecka och som ändå inte kände oss särskilt trygga på vägen hem är behovet av politik och av att synas dagligen större än nånsin. För oss som avrundade med att ha den röjigaste lastbilen i förra årets Prideparad under parollen "vi lekte också med Barbie och Ken" och som ständigt frågades om "det var allvar eller fest" lever dock aktivismen och mår bra. För oss handlar det om att våga, att visa, att göra, att visa, och att ta upp plats. Den ligger i fest och allvar på samma gång.

Förra årets Pride var det största nånsin i Stockholm sades det. Stockholm Pride har blivit en institution nu, med det väletablerade parkområdet i Tanto, de coola artisterna, de partysugna exhibitionistiska människorna, den goda maten och allt det där. Att döma av TV:s bevakning var det i allra högsta grad "konstiga" och "perversa" människor. Bara en massa sexfixerade typer vars kön man inte kunde
utläsa var där. Men faktum är att vissa kvällar i somras tycktes parken befolkas mer av stolta heteromänniskor som ville göra något kul för att avsluta semestern och som helt obehindrat gottade sig i att stirra på drugor, butchiga flator , hånglande blondiner och toaavsugningar. Det är ju queer! Ett flertal flator jag känner har dessutom berättat att de fick "inbjudningar" att ha trekant med Lasse och Lisa Queerentusiaster, som stolta höll varandra i handen på festivalområdet.

Jag tycker absolut att Lasse och Lisa och alla andra ska vara med och ha kul, men en liten reflektion över de faktiska fortlevande grundläggande skillnaderna mellan "normen" dvs man-kvinna och vi andra skulle inte skada.

På avslutningssöndagen var vi ett gäng som satt och sörplade kaffe medan vi betraktade barnfamiljerna och en och annan för pet walken uppställd hund, och som kände oss lite trötta. Trötta på att befinna oss innanför staket medan polisen varnade för skinheads. Trötta på fyllan, hetsen, och den om än så behövliga och roliga, så lite väl absurda och orealistiska lilla låtsasvärld vi byggt upp. Trötta på att detta skall behövas. Hur kommer det sig att vi ändå inte går trygga på gatorna resten av året? Trots att 30,000 entusiastiska människor kommer ut och hurrar för oss när vi marscherar i paraden? Hur kommer det sig att som flator har vi väldigt sällan möjligheten
att definera oss själva, vår identitet, vår sexualitet, och våra kön? Trots att film efter film om flator släpps, trots att varje såpa med självaktning numera har en homo-karaktär och trots att Vecko-Revyn och Darling ger ut specialnummer om att vara "tjej och gay" och Spray sponsrar sajter "bara för oss"?

Kanske för att politik fortfarande börjar och slutar på gatorna. Kanske för att sexualitet och identitet handlar om kroppar. Kanske för att queer inte bara är en teori utan också ett ställningstagande och ett risktagande. Don Kulick efterfrågar queeraktivismen, den aktivism som utgår ifrån att queer betyder "pervers" och "konstig" och som strävar efter att synliggöra att normen är lika "pervers" och
absurd den också. Man får utgå infrån att han inte anser att den numera helt institutionaliserade Pride festivalen är särskilt queer. Det tycker inte jag heller, inte så länge det bara är OK att vara queer en vecka om året. Men vad betyder det då att vara queeraktivist egentligen?

I Sverige är den dominerande trenden bland homosexuella att eftersträva det som heterosexuella redan "har", dvs allt ifrån rätten att gifta sig till den betydligt mer svårfångade rätten att känna sig trygg i sällskap med sin partner. I Sverige är det fortfarande bäst om paraden har traditionella politiska budskap som "rättvisa", "förståelse", "tolerans" och "solidaritet", och inte att man förenar fest och politik. Som flator bör vi t ex absolut inte driva med könsroller och ha ett budskap med det. Framförallt inte om vi har roligt under tiden.

Jag låter kanske gnällig. Onekligen är det så att vi fortfarande behöver ha en parad. Onekligen är det en fantastisk känsla att se hela Horngatan förvandlad till en stor fest, att se gamla och unga, barnfamiljer, dragqueens, socialister och döva, alla med sitt budskap "vi finns". Onekligen erbjuder dessutom paraden en möjlighet att säga något, och i allra högsta grad, en möjlighet till queeraktivism.

Jag hoppas att Don Kulick och andra queerkännare såg Corkys lastbil i paraden. Nordens enda flattidning (som tyvärr fick lägga ner sin pappersutgåva för ett par månader sedan) sponsrade där Stockholms enda flatdominerade queer lastbil, enligt min mening. Under banderollen "vi lekte också med Barbie och Ken", och utklädda i en hel radda olika variationer av dessa favoritleksaker, var vi 25 tjejer, flator och bisexuella, och två sympatiserande heterokillar som dansade oavtröttat till "Barbie fest på stranden" och vägrade göra något annat än driva med uppfattningar om vad som gör oss till flator, vad som gör oss till kvinnor som älskar kvinnor. Då och då skrek någon "pussy power" till den glada entusiastiska skara som följde efter oss och publiken jublade.

I den utsträckning som queer aktivism handlar om att driva med och ifrågasätta givna könsroller är 25 tjejer utklädda till "Ken" och "Barbie" absolut queer aktivism. Ingen av oss som deltog är vanligtvis varken "tjej-tjejer" eller "drag kings". De flesta av oss är ivanliga fall lika vanliga, lika feministiska, lika politiska, och lika flatiga som alla andra. Några av oss hatar klänning, andra har alltid klänning. Några av oss blir utskällda på tjejtoan och andra av oss blir ständigt uppraggade av killar.

Det var fler Ken på den vagnen än det var Drag Kings i den av festivalen ordnade uppvisningen. Det säger något om queer. Det fanns tjejer som oftast identifierar sig som butch och som nu hade kjol. Det säger något om att ifrågasätta tilldelade roller, även inom flatvärlden. Det fanns tjejer som passade på att låta butchen inom sig komma ut i lösmustach och halmhatt och som stolt hånglade med sina rosaklädda flickvänner. Det säger något om flaterotik. Det fanns nån som lät illustrera "pussy power" genom att lyfta på kjolen.

Det säger något om flatfeminism. Superbarbie var en i vanliga fall helt vanlig heterokille som för dagen blev mer tjej än någon av oss andra Barbies och det fanns tjejer i peruk och som helt plötsligt passerade som drugor. Det säger något om manligt och kvinnligt. Framförallt fanns det 25 tjejer som hade vansinnigt hysteriskt roligt och som inte räddes att göra parodi på sig själva, på de tilldelade roller vi får som flator, som kvinnor, som flickor. Vi lekte också med Barbie och Ken, vi lekte bara lite andra lekar...

Allt detta, tycker jag, är queer aktivism. Vi hoppas innerligt att detta års parad innehåller massor av inslag av stolthet och humor karneval och politik.
Vi söker er flator som har tröttnat på att jamsa med och vara RFSL-homos. Vi söker er som inte är rädda för att ta ställning, ha kul, vara stolta och politiska!