"Jag skulle älska att få vara gay"

Hon kommer instormande, lite sen, till vårt möte på skivbolagets kontor i Gamla Stan. Hon riktigt sprudlar av energi och ler med hela ansiktet. I famnen bär hon en enorm vattenmelon som hon erbjuder mig att smaka. Man faller pladask helt enkelt! Caroline af Ugglas är här igen med en ny poppig platta vars texter lär få en och annan att vakna upp ur ignoransens skyddande slummer.

När din första platta Ida Blue kom fokuserade media väldigt mycket på dej som person. Det var nästan inget snack om din musik. Jag har läst hur många intervjuer som helst med dej, men ingenstans hittar jag något som anknyter till att det faktiskt är musik du sysslar med. Blir man arg av sånt?

-Jo, det är såklart lite tråkigt. Men samtidigt är det ju förståligt att folk blir intresserade av mej som person eftersom min musik är en del av mej. Mina texter kan ju vara som att läsa en dagbok. Men det är också ett stort förtroende jag ger till de som lyssnar så det som kan göra mej ledsen är om folk missförstår det jag skriver.

En ny, mer vuxen, eftertänksam och mogen artist träder fram mellan spåren på nya plattan Mrs Boring. Det är lättare att hitta favvolåtar och framtoningen är mer lättillgänglig jämfört med Ida Blue. Men är det då så att du har blivit tråkig?

- Nej, uttrycket Mrs Boring är ett bra sätt att beskriva en viss människotyp. Alla de där med trångsynta värderingar, som babblar utan att tänka efter. Jag brukar säga det om folk som är på det viset."men guuud vilken Mrs Booooring"! (Caroline himlar med ögonen) Visst kan jag också vara sådan ibland, men det är sällsynt. När jag jobbade med nya skivan så var jag dessutom lite deppig och då känner man sig ju lite tråkig, så det beskriver väl en sinnesstämning också. Att man håller på att bli vuxen kanske.

-Just nu är jag hur glad som helst men, tillägger hon, det kan ju komma tillbaka.

Du har spelat under homoveckan i Humlegården och nu har du skrivit en mycket insiktsfull låt om en lesbisk tjej - Human love - hur kom den till?

-Det är en av mina bästa vänner som har inspirerat mej till att skriva den. Hon är lesbisk och har berättat hur det var att komma ut och jag tänkte mycket på detta. Min kompis mådde dåligt innan hon kom ut och jag förstod att det måste vara svårt allt det där. Jag blir så arg! Att det ska vara så jävligt för många! Det gagnar ingen att gå omkring och må dåligt. Men jag tror att alla som någon gång mått dåligt av en eller annan orsak; alla som varit i det där "hålet", de har lättare att förstå andras smärta. Caroline ser allvarlig ut men snart spricker hon upp i ett solskensleende igen och utbrister:

-Jag skulle älska att få vara gay! Jag skulle vara så stolt. Men nu är det ju inte så. Däremot tror jag att alla är bisexuella - åtminstone på ett intellektuellt plan. Jaa, bisexuell i hjärnan, det är jag nog.

En av låtarna på nya skivan - Fucking Reality - handlar om något så svårt som incest. Tror du att folk skräms av ditt rättframma sätt att göra musik; pop och övergrepp - går det ihop?

- Det är en slags strategi att skriva musik med en text som denna och när jag skriver texter så ser jag hela tiden bilder framför mej. Jag tänker mej att man kan "lura" folk att lyssna på en till synes oskyldig poplåt och sedan så upptäcker de helt plötsligt vad den egentligen handlar om och vet då inte riktigt hur de ska hantera det hela. Jag vill verkligen få människor att tänka efter vad de håller på med egentligen; få dem att ifrågasätta sig själva. Det går inte att få någon flow i sitt liv om man inte kan tänka efter, säger Caroline, och låter bestämd.

-Och det är så himla viktigt att vara ärlig när man skriver en text. Utan ärlighet så blir man som Whitney Houston som sjunger om att hon skulle kunna ge bort allt hon ägde bara för att få den hon älskar. Men gör det då! Det känns ju inte äkta alls. Och all "Kalle Anka-musik" som produceras idag den är också gjord så att folk slipper tänka efter. Det är så trist när så mycket talang går till spillo.

Och du älskar att spela live har jag förstått?

- Det är så mumsigt att sjunga, säger Caroline och hennes ögon riktigt strålar av längtan efter att klättra upp på en scen snart. Hennes scenutryck påminner i mångt och mycket om Ani DiFrancos; samma blodfulla energi med ett stort smile som lyser upp hela henne. Och precis som DiFranco sjunger hon om svåra saker som övergrepp, depressioner, orättvisor och sorg. Men man kan dansa till det ändå.

- Det bästa med att vara i den här branschen är att få va ute och spela. Vid ett scenframträdande måste man vara hundra procent ärlig mot sig själv och publiken - annars funkar det inte.

Caroline om:
Ani DiFranco: "Hon är så jävla vacker".
Thomas di Leva: "Mycket smarta, genomtänkta texter. Jag älskar hans låt Dansa din djävul".
Eva Dahlgrens texter: "Hon är en poet - och jag är mer en filosof".
Janis Joplin: Som ung fascinerades jag lika mycket av personen som av musiken.
Rage Against the Machine: Ääääälskar dem!

Nenne Nestius