En alldeles egen Pride!

Snart vajar regnbågsflaggorna över hela stan igen. Man ser flator och bögar överallt. Det är dax för Pridefirande. Och nu har det också äntligen hänt. Stockholm har fått sin alldeles egna Pride och är nu en av alla de städer som årligen firar detta evenemang. Visst, vi har ju haft homovecka och frigörelsevecka tidigare, men det är ju faktiskt först nu som vi firar riktigt ordentligt. Det är som om sverigehomot blivit stort (och observera här att jag undviker ordet vuxet, eftersom det är något jag hoppas att vi slipper bli...). Förra årets Europride visade vägen till detta nya sätt att fira på och i och med årets Pride så kommer nog bitarna falla på plats inför kommande år.

Varför ska vi då envisas med att fira allt detta, år efter år. Stora fester, ännu större parader, workshops om homohistoria, artistuppträdanden...ja ni vet, listan kan ju bli hur lång som helst. Och det är väl just det som är svaret på den frågan (som jag så ofta får av straighta människor i min omgivning) - att det finns så mycket inom vårt homosamhälle som är värt att visa upp, dela med sig av och inte minst uppleva. När heterovänninan undrar om vi homos inte kan fira på "vanliga" festivaler som den årligen återkommande och fruktansvärt plågsamma Vattenfestivalen, tex - ja, vad svarar man då? Att jag inte gillar tråkiga heterofamiljer i träningsoverall som dricker öl och tappar bort sina barn. Hmm, njaa, då är man ju ganska så fördomsfull, och det är ju inget jag strävar efter direkt. (Dock kan jag göra undantag ibland). Ska jag ge mej på att försöka förklara varför en galadruga i hystomundering är tusen gånger roligare att titta på när hon trippar omkring med ett plastglas skumpa i Tantolunden - än att se den förut nämnda familjen roa sig? Säkert är det ett omöjligt uppdrag. Bäst då att hålla sig till den något välanvända klyschan "homos har roligare", eftersom den är och förblir en sann sådan.

Jag sitter och tittar på foton från förra årets Europride och leendet sprider sig som solsken över ansiktet. Det känns som om hela förra sommaren var sådär underbart varm och solig som den 25 juli då vi tågade genom stadens gator. På ett av fotona ser jag det så tydligt - skillnaden mellan oss som har kul (homos), och de som inte har det (heteros): Vi är färgranna, mer eller mindre inrullade i regnbågsflaggor, åker inlines, skrattar och skriker och blåser i visselpipor - och vi rör på oss - framåt. De andra är gråklädda, någon har, trots värmen, beige trenchcoat, de håller krampaktigt i sina små pocketkameror och står på betryggande avstånd ifrån det som pågår framför dem. De är helt stilla - inte en min avslöjar vad de tänker om oss.

Solen skiner, det är varm och ljuvligt ute. Kan kan knappast fatta att det ännu bara är försommar. Och nu ska jag snart fira Midsommar, jaga myggor, hänga ut regnbågsflaggan på husfasaden, boka resa till Lesbos, spela brännboll, läsa alla böcker om dessa fantastiska kvinnor som finns och funnits på vår jord, springa barfota i daggvått gräs och bada naken vid Långholmsbadets strand. Allt detta ska jag göra - och sen ska jag fira Stockholm Pride så det bara stänker om det! Vi ses vid gyttjebrottningen i Pride Park, flickor!

Nenne Nestius