Omväxling förnöjer

Singellivet har bara en massa fördelar. Som - vänta, har det på tungan - som klassikern; får alltid bestämma TV-kanal själv. Jättebra, om man haft en TV. Och sedan den ovärdeliga fördelen att man alltid vinner dartmatcherna. Man kan fortsätta listan i det oändliga.

Så finns det några enstaka nackdelar. En av dessa gjorde sig påmind igen i helgen - singellivets enformighet. Var på slumberparty med brudarna. Eftersom dykebarerna här i stan för en dagsländas livslängd, händer det allt som oftast att vi tar det säkra före det osäkra och ordnar egna små partaj. När helgen slår på packas folk, mat och dryck in i fordonen och så far vi och våldgästar någon som bor tillräckligt stort och avsides för ett slumberparty. Inte förrän på söndagseftermiddagen släpps man - eller snarare det som finns kvar av en - ut till verkligheten igen.

Visst, vi brukar ha kalaskul. Men just singelrollen i konceptet börjar kännas enahanda. Lite av ett visset tuggummi - eller NRJ:s sommarhitfeeling. Kan den alldeles för bra nu. Och den för med sig en del obehagligheter jag helst såg att jag slapp.

Det börjar alltid väldigt bra, större delen av festen är som ett enda stort smajl. Stämningen på topp - återseende efter en arbetsveckas kramlösa tillvaro - kramar och skålar delas ut hit och dit. Dartmatchen sätter igång, någon med muskelkomplex börjar brottas, andra vaktar TV:n så att den inte springer iväg, och det stora drinkspelet förbereds(bör inte spelas med chokladfärgad, sötsliskig, gräddaktig vätska!). En och annan tror att de dansar och är ungefär lika övertygande som allsångsdårarna. Och mitt i den röran, där man ligger nerbrottad på verandan, tänker man att "det här är livet". Ska tusan vara evigt singel. Goa vänner är allt man behöver. Inget tjafs, inget duochjagdravel.

Kvällen går mot natt, och man gör den intressanta upptäckten att man visst numera vikarerar för alla dartmatchens deltagare. Ty de har just nyupptäckt sina flickvänner och Bull's eye har intagit en helt ny plats, långt ifrån darttavlan. Och i allsången tänker man att så här falskt har det då aldrig låtit tidigare och man ser sig om för att kunna glo föredömande på den tondöve. Inser då att man just gjort en soloinsats, för de andra hava sina munnar till annat än sång. Obotlig optimist som man är i vissa tillstånd, ger man inte upp partyt än. Drar vidare till TV-soffan där de mest luttrade partyrävarna sitter. De är ofta stadgade sedan forntiden med sina partner och de brukar ha fullt upp med TV, inga nyupptäckter där inte. TV-tittande hör vid den här delen av festen till de mest sociala beteendena, övriga duoister har blivit synnerligen asocila. Hursomhelst, säg den lycka som varar i evighet, 20 minuter in i den kassa filmen som man förtvivlat försökte rösta bort, är man den enda som följer med i handlingen. Ja-röstarna, de leker soffarkeologer med sina trogna följeslagare.

Så kommer nattens inslag av magi. I ett trollslag är helt plötsligt alla människor utom sikte, inte ett spår av dem någonstans.Och lika säkert som att jag svär och spottar snus över att jag just sett Hollywoods sämsta film, är att alla sovrumsdörrar är stängda. Kvar för singeln återstår bäddsoffan i hallen; min gamla vän, där jag kryper ner med husets katt och hund i sällskap. Just som man ser John Blund komma, hör man att någon är på verandan. Där sitter den av damerna som nyligen, mot sin vilja, sparkats in i singeltillstånd. Och hon gråter. Och inte kan jag lämna en dam som gråter ensam. Blödig som jag är börjar jag också gråta när hon berättat om sin tragedi.

Så där sitter vi och tjurar. Jag, som inte har hjärtesorg, och därmed lust att överleva natten, känner efter ett tag att man nog kan frysa ihjäl i sin pyjamas på en veranda om natten. Så jag plockar fram lite säkra muntra-upp-trix för att få en situationsförändring och framför allt få komma in någon gång! Och nu - det slår aldrig fel - nu kommer den stora nackdelen med att vara singelveteran; människan bestämmer sig för att hon är förälskad i mig. Att jag är det bästa som hänt. Och jag vill skrika "DON'T GO THERE!". För hon är inte alls förälskad i mig. Hon tror så, men egentligen söker hon bara lindring på sina sår - Idominsalva. Tyvärr är det så att Idominsalva bara lindrar en kort stund. Sedan är det blott kletigt, såren svider som förr. Och Idominsalvan själv, hon önskar att hon hade fått stanna i tuben med korken hårt åtdragen. Just det här är det som jag börjar bli lite trött på. Nu vet jag ju inte om man har en mer varierad livsföring bakom de stängda dörrarna. Men jag funderar ändå på om det kanske är värt att offra dartmatchen någon gång, för att ta reda på det. Om inte för annat så för omväxlingen skull.

Anna i undelandet