Post Pride Power
Jaha. Så var det slut dåra. Fem hektiska, intensiva och underbara Pridedagar är över. För många är även ett helt år av förberedelser och planering till ända. Och vad mer kan jag säga än att jag är imponerad att detta det första Stockholm Pride. Så pass impad är jag faktiskt att jag törs säga att det var bättre, roligare och trevligare än Europride-98. PridePark var mitt hem under dessa fem stekheta dagar. Dammet yrde och bara en enda liten regnskvätt svalkade oss där vi satt och drack öl i värmen. Men inte gjorde det något att vi nästan försmäktade i sommarsolen. Det fanns ju så mycket att göra, se, lyssna på och uppleva. Och det blev ju alltid kväll, lite svalare och fest…hela natten.
I PridePark kunde man ägna sig åt att rida mekanisk tjur och njuta av den öldrickande publikens applåder, som verkade tillta i takt med att alkoholintaget hos de dödsföraktande tjurryttarna, steg. Ville man ha lite av den där eftertraktade svalkan var gyttjebrottningstältet en klar hit. Här trängdes folk, blev nedstänkta med lera och jublade åt de tävlande, som var täckta av lera överallt. Och då menar jag överallt…När min flickvän kom ut från en av sina matcher blev det ingen segerkyss…tror inte att lera smakar så gott.
Och hur många fester var det egentligen? Det kändes verkligen som denna Pride var flatornas festival i stor utsträckning med fyra stora tjejfester – och en lite mindre på Lido på onsdagen. Där var det faktiskt fullt ös med Pamela i DJ-båset, helt befriad från alla BGC-tongångar… Men den roligaste och helt klart bästa festen var ändå Corkybars fredagsparty med en DragKing-tävling som inte gick av för hackor. Snacka om proffsiga och tuffa brudar! För er som missade det hela kan jag bara hoppas att Georgie, Dick Drake, Tomas Jonas och de andra återkommer nästa år – då DragKing 2000 kommer att gå av stapeln!
Å paraden…När den var slut ville man bara gå en igen och igen…Att stå på ett lastbilsflak och dansa, sjunga och blåsa i visselpipa är fantastsikt kul! Att få vinka åt gamla damer på Hornsgatan, mötas av applåder och uppmuntran längs hela paradstråket från Blasieholmen till Tantolunden – det var suveränt. Denna Pride innebar så mycket upplevelser, intryck och känslor. Veckan innan Pride satt jag bänkad på många av filmfestivalen Dykeyes visningar och förundrades över hur mycket skaparkraft det finns inom homovärlden och sedan när Pride drog igång – ja då kände jag samma sak. Tänk att få lyssna på sagostund där de nya barnböckerna om Lisa och hennes mamma och om trollen på Regnbågsbacken, läses, att få vara med på ett bröllop i läder i PridePark, att sitta i den mörka sensommarnatten och se på Fucking Åmål på en jätteskärm, att höra Juniper rocka loss på stora scenen och att få ta emot Rosa Rummets kulturpris för att vi gör Corky – då blev vi verkligen stolta. Och jag vill än en gång passa på att tacka alla er läsare som är en starkt bidragande orsak till att vi fick detta pris. Utan er uppmuntran hade inte Corky utvecklats till den tidning det är idag och inte heller hade vi varit i full gång med att komma ut i papper.
Nu är man trött och sliten och somnar på jobbet. Men det är värt allt slit och släp, att vara fattig resten av sommaren och att man lider av Prideabstinens. Denna Stockholm Pride överträffade alla mina förväntningar och det kan ju bara bli ännu bättre nästa sommar!
.gif)
