Min TV och jag

Om jag inte missminner mej har jag tidigare i denna spalt halvt-om-halvt kommit ut som såpafreak. Jag känner att det är dags att ta ytterliggare ett stort kliv ut ur gareroben för att landa i tv-soffan - för gott. Det är bara att inse att jag inte kan kämpa emot de lustar som härjar inom mej; det är försent att vända tillbaka nu. Jag har förstått att detta inte alltid ses med blida ögon av resten av befolkningen på denna planet. Vissa anser till och med att det handlar om ett missbruk och inte en identitet eller ett hälosamt intresse. Men jag värjer mej mot dessa missuppfattningar som jag anser vara skapade helt utifrån ett ignorant perspektiv eller möjligtvis, i vissa fall, av ren oginhet; "får inte jag ha kul ska inte du heller ha det". Men jag kastar som sagt av mej de dåliga vibbar som dessa personer sänder och ger mej hän åt min favoritsyssla istället.

Väl nere i min grönrutiga TV-soffa, famlar jag efter mina fjärkontroller (jo, jag har faktiskt tre stycken....) och lusläser TV-tidningen såpass noga att jag skulle kunna doktorera på innehållet. Är det måndag kommer glädjen bubblande inom mej; seriösa och spännande Cityakuten OCH den otroligt roliga serien Dharma & Greg. Den perfekta blandningen alltså. Både roligt och allvar. Min inlevelseförmåga är välutvecklad och har jag sällskap i tv-soffan brukar denna förmåga kommenteras under små fnitterattacker. Enligt flickvännen kan man titta på mitt ansikte istället för på TV:n eftersom det går att följa handlingen där lika bra. Jag snyftar och gråter när den lilla leukemisjuka pojken dör, jag lider med Nurse Hathaway när hon sörjer att inte Dr Ross kommer tillbaka - trots hennes graviditet. Jag upprörs när Dr Romano visar total avsaknad av empati för Dr Benton som oroar sig för sin döva son. När det så är dags för Dharma & Greg hoppar jag istället upp och ner av skratt, fnittar förtjust och ibland åstadkommer jag till och med en liten spontan applåd.

På tisdagarna är det ytterligare en högtidsstund framför en av världens absolut smartaste serier; Ally Mc Beal, förstås. Just nu är det verkligen fart på den serien. Alla mina innersta önskningar har uppfylls när Ling numera blivit en i gänget. Hon är permanent medlem av "the Ally cast". Jag funderar på ett tackbrev till David E Kelly, som skapat serien - det är han värd. Ling, Ling, Ling... Så vacker, men samtidigt så iskall. När hon klär ut sig till man och dansar med Elaine; ja då vet jag knappast om det kan bli bättre. Vilken brud! Vilken dragking! När sedan Rosie O'Donnel dyker upp som ytteriligare en galen terapeut är det också svårt att sitta still. För att avsluta ett toppenprogram sjunger Vonda Shepard sin underbara "Baby don't you break my heart slow", ni vet duetten med Emily Sailers från Indigo Girls. Jag är i extas och kan knappast bärga mej till nästa avsnitt, och nästa och... Om sådär fyra avsnitt kommer Ling att kyssa Ally. Faan. Jag da??!

Nenne Nestius